Wallenbergsalen i Linköping 4/11
Fint besök i stan i fredags: hovsångerskan Anna Larsson och pianisten Francisca Skoogh är ingen dålig bokning! Musicerandet var konstant på hög nivå, med total kontroll av liedernas emotioner och expressivitet – och det var gott om den varan!
Mycket av innehållet var ”kvinno-centrerat”, som Schumanns gripande ”Frauenliebe und Leben”, som gestaltar en kvinnas tankar och öden – visserligen skrivet av en manlig diktare och en manlig kompositör, som Skoogh lite syrligt påpekade. Ändå tycker jag att man i dem finner antydningar till ett jämställdhetsideal, något som bör ha varit radikalt vid tiden för dess tillkomst, det vill säga för nästan 200 år sedan!
De tre sångerna ur Alma Mahlers ”Fünf Lieder” utgjorde dock det mest påtagliga kvinnliga perspektivet. Kvinnliga kompositörer har närmat sig konsertprogrammen med myrsteg, men Alma Mahler behöver sannerligen inte kvoteras in! Sångerna var ljuvliga, med en fantastisk pianostämma där Skoogh fick flygeln att sjunga med bärig klang.
Zemlinsky (för övrigt lärare till just Alma Mahler) har bara varit ett namn för mig, därför var det spännande att få ta del av hans ”Sechs Gesänge” med sin tilltalande harmonik. Vilket anslag Skoogh visade sig behärska! Blixtsnabba kast mellan dynamiska ytterligheter utförde hon och Larsson suveränt.
Larssons sångkonst fascinerar. Många röster glittrar och blommar ut på höjden men tappar sin lyster i de låga lägena. Icke så Larssons alt, den är egaliserad och behåller sin kraft och lödighet över hela registret.
Några små skönhetsfläckar i pianissimo-partier förtar inte intrycket av två fullblodsmusiker och -konstnärer.