27/10
Jag var lite skeptisk inför torsdagskvällens konsert. Det är inget fel med hyllnings- och temakonserter, men när det förutom musik handlar lika mycket om look-alike-ambitioner, kläder och gester så blir avståndet till parodi svårhanterligt nära. Jag menar: visst har vi sett Elvis-imitatörer som inte ingett någon större respekt?
Jag hade både rätt och fel. ”The Legends” är ett beprövat recept där Henrik Åberg, Johnny Duvert och Jerry Carlson gestaltar Elvis Presley, Roy Orbison respektive Jerry Lee Lewis. Åberg kan sin Elvis och ringade in originalets röst och frasering. Rörelsemönstret från de svulstiga Las Vegas-showerna var tacksamma att återge. I Elvis repertoar finns många pärlor, men Åberg hade gjort en del överraskande låtval som i mina öron inte var de mest representativa för det Elvis stod för. Men ”Moody blue” lät jättebra!
Svårast att återge måste ha varit Roy Orbisons unikt änglalika stämma. Duvert snuddade vid den men sjöng orent och nådde inte höjdtonerna.
De tre gick i roll och ville att vi i publiken också skulle göra det, det vill säga jubla mer; jag tror att de uppfattade oss som lama. En hel del av ”gammel-rocken” lät livlös och dammig, men Jerry Lee Lewis – det vill säga Jerry Carlson – blåste rent och fick det att svänga på riktigt i ”Me and Bobby McGee” och ”High school confidential”. Han sluddrade på det där sydstats-arroganta sättet och spelade piano som ”The Killer”.
Arma körtjejer som fick stå och vicka lite lagom ”flickigt” på exakt samma sätt i två och en halv timme…
Bäst var att bli påmind om vilka bra låtar det finns – det går nästan inte att toppa ”Oh pretty woman” och ”Kiss me quick”!