Ja, Oskar Linnros är tillbaka i matchen som att han aldrig lämnat den. Och ja, han vågar väva in båda gamla och nya låtar till ett sound som han vill ha 2017.
Det är tunga basgångar, tydliga pianostänk, och en blandning av hiphop och catchiga poprefränger. Det är explosiv dynamik, framföranden som varvar lugna versioner med snabba tolkningar, och repetitiva texter med massor med mening i sin enkelhet. Det är ett gryende mörker i nya sånger, tidiga hits som aldrig känts utdaterade, och sånger däremellan som publiken kan utan och innan.
Konserten behöver sina vilopunkter, växlingen i framförande mellan Oskar och hans bakgrundssångare, och sångerna som plockats ner i sina intron. Ljuset, intensiteten och accelerationerna i arrangemangen tenderar ibland att göra konserten ensidig. Samtidigt som just energin och eftertrycket är det som skapar konserten, uppstår det där läget när allt bara fortgår. Och det som är som snyggast är när Oskar börjar lugnt för att sedan varva upp. Eller pausar i en sång, ändrar dess tempo, och sedan åter igen står i sitt ljus- och ljudinferno. För Oskar är tillbaka, förnyad, men ändå den samme. Och även om han aldrig riktigt lyckas slå sina egna tidiga hits, verkar han ha mer att säga. Och säger både gammalt och nytt på uppdaterade sätt.