Det som kickstartade någon gång på 90-talet, då de sista murarna mellan offentligt och privat revs inte minst med hjälp av dokusåpans intåg i våra vardagsrum, pågår fortfarande. Vi suktar hungrigt efter: ”den verkliga berättelsen om” och ”baserad på en sann historia.”
Rockmusiken har alltid haft ett autenticitetskrav på sig. Ett arv från bluesens bomullsfält. Musiken ska komma inifrån och kännas sann. Men samtidigt har rocken varit för cool för att skildra det svenska medelklasslivets vardagliga känslor och ritualer. Vardagströtthet, pastakokande och storshopping på City Gross har inte varit poplyrikens viktigaste byggstenar. Men det är där Uje Brandelius tar sitt avstamp.
Och han gör det så fantastiskt bra. Först på skivan ”Spring Uje, spring” och nu i scenversionen av skivan. En föreställning som adderats med kolmörk botten. Mitt i repetitionerna för scenföreställningen diagnostiserades Uje med Parkinsons sjukdom. Manus fick skrivas om. Showen blev något annat. Livet blev något annat.
Uje Brandelius och hans trio levererar en handfull avskalade sånger och mellan dessa målar Uje med breda penseldrag och fina detaljer en svart humoristisk bild av hur livet i ett slag förändras av en obotlig sjukdomsdiagnos. Drömmar och minnen omformas. Plötsligt blir det bråttom att leva. Men vad är viktigt? Den där bestigningen av Kilimanjaro? Glöm den, vi stannar hemma, gör varma mackor och ser ännu ett avsnitt av Gilmore Girls.