Kvällens aha-upplevelse hade dock ett mer närgånget ursprung: nytillträdde tubaisten och kvällens solist Carl Löfvenius Hellman är Motalasonen som drog ned välförtjänta applåder för sitt spel i Rodney Newtons ”Capriccio”. Fatta hur mycket luft man måste pressa in i ett så pass stort instrument! Och ändå levererade Löfvenius Hellman så mjuka, vackra toner.
Svenskamerikanen Daniel Nelson komponerade förra året verket ”Musik for Beasts” för just LDK. Styckets satser är sinsemellan väldigt olika. Den inledande ”Fanfare for Beasts” förde tankarna till Steve Reichs minimalistiska alster. ”Beauty for Beasts” och ”Ambient for Beasts” böljade fram och tillbaka som havsvågor. Och den avslutande ”Deep Grind for Beasts” satte dirigenten på stora prov, inte minst rytmiskt. Men norska Cathrine Winnes rörde sig lekande lätt mellan de olika taktarterna.
Percy Fletchers ”Epic symphony” från 1926 bjöd på mer romantiska klanger där mellansatsen var en elegi över dem som stupade i första världskriget.
LDK är en av försvarsmaktens tre professionella musikkårer med uppdrag bland annat i den beridna högvakten. Musikerna är samspelta och vet vad de gör. Men när de gick loss på gamla marscher i extranumren glimrade det verkligen till. Dirigent Winnes släppte partituret och ledde ömsom med hela kroppen, ömsom med lillfingret.