Simian Ghost
Klubb Din Mamma
Linköping, 22 april
Betyg: 2
Om vi lägger den nagelbitande rysaren om Seth och Summer åt sidan, var en av seriens största behållningar de ständiga referenserna till och influenserna av indiepopen – och säkert en språngbräda för en del av den. Jag vågar satsa mina gamla festivalarmband på att andelen ungdomar som lyssnade på Death Cab For Cutie aldrig har varit högre än under de år som serien sändes.
Att lyssna på svenska Simian Ghost är som att kastas tillbaka till allt det där. Det låter liksom somriga Kalifornien och den där ungdomen, på ytan så bekymmersfri men likväl förenad med alla känslor upphöjda till hundra. Men trots fina albumrecensioner för ”The Veil” 2014 har det riktiga genombrottet ännu inte kommit, annat än just i det stora landet i väst.
Något genombrott lär det inte heller bli efter en lördag i Linköping. Då krävs liksom mer än 50 personer i publiken. Men det var åtminstone en välbehövlig försmak av sommar för kritvita, vinterdeprimerade ansikten.
Simian Ghost har en ny skiva på gång och det är den som luftas. Och för att vara så ofantligt otrendigt som indiepop kan vara, låter det stundtals riktigt… trendigt. Det fjäderlätta finns kvar i bakgrunden, men det är ett dansvänligare, funkigt sound som kommer med de nya låtarna. Singeln ”Stop moving” är ett lysande exempel. Som vore det att ”dans” snarare än ”hångel” har blivit ledordet för bandet.
”Sveriges mest oprofessionella band”, som sångaren Sebastian Arnström kallar det, är dock inte en helt oförtjänt beskrivning. Flera låtar försvinner helt i onödan och det blir närmast parodiskt när texten till extranumret sjungs med stöd av mobiltelefonen. Charmigt kan tyckas, men hade det hänt inför en större, viktigare publik? Tveksamt.
Jag hoppas och tror, utan personlig insats, att Simian Ghost får sitt inhemska genombrott när den nya skivan släpps, det är dags nu. Men i Linköping fick de inte några Death Cab-fans att höja på ögonbrynen.