”La Traviata” med Östgöta Blåsarsymfoniker, Östgöta Kammarkör, solister Kari Postma, Adam Frandsen, Audun Iversen, Emelie Kroon, Oscar Quiding och Björn Österlöf, dirigent Giordano Bellincampi
Crusellhallen i Linköping 5 januari.
Betyg: 4
En atmosfär av klassisk festivitas omgav Blåsarsymfonikernas traditionella konsert: galastämning, finkläder, hörvärda solister, fullsatt till absolut sista plats.
Och så förstås Verdis granna musik! Valet av ”La Traviata” spände förväntningarna. Verdis enastående status som operakompositör är ingen tillfällighet, allt under kvällen pekade på hans mästerskap. Hans melodier, som Germonts aria (fint sjungen av Audun Iversen), känns inte alls ”framvärkta” utan bara färdiga från början och väntande på att omhändertas!
Jo, den dramatiska helheten går lätt förlorad vid ett sådant här konsertant framförande, men så många kvaliteter hade trots allt tagits tillvara att man inte saknade något. Blåsarsymfonikerna som operaorkester är inte det man osökt tänker på, men de gjorde en strålande insats. Redan i uvertyren gav de mersmak på det som skulle följa: återhållsamhet, följsamhet och förmågan att addera de dramatiska förtätningar som beledsagningen ibland behövde. Deras kontroll på alla precisa inprickningar – ofta i ett rubaterat ”icke-tempo” – imponerade.
Till ett så gott intryck måste rutinerade operadirigenten Bellincampi ha bidragit. Som publik ser man endast och av naturliga skäl en dirigents arbete bakifrån, men jag upplevde hans rörelsemönster som musikaliskt, tydligt och behagligt – förmodligen är det tacksamt att musicera med en sådan ledare…
Förutom nämnde Iversen innehades de mest bärande rollerna av Adam Frandsen som Alfredo och – i synnerhet – den fantastiska Kari Postma som Violetta. Deras duetter var stor sångkonst, här fanns massor av tidlösa inslag som passion, förtvivlan, svartsjuka. Samtidigt var det hur vackert som helst, man behöver inte behärska italienska för att njuta av det! Särskilt minns jag Violettas aria i första akten där man hör Alfredos röst i fjärran. Mums!
Östgöta Kammarkör fick inte mycket utrymme, och i ärlighetens namn får väl en operakör inte så många chanser att utveckla nyanser och andra subtiliteter. Deras stora stund var den storslagna scenen från festen i Floras residens, och även om de nätt och jämnt hann med i det tempo som Bellincampi och orkestern drog upp fick de välförtjänta applåder.
Operans handling bygger på frågeställningen om kärlekens förmåga att överleva omgivningens fördomar och sociala kontroll; visst känner vi igen oss i detta eviga och ännu aktuella scenario? Men för att publiken inte skulle börja grubbla alltför djupsinnigt spelade Blåsarsymfonikerna efter föreställningen upp till dans inne i Garden.