”Nu har nånting hänt, jag har blivit min farsa”, tänkte jag när jag lyssnade på Avantgardet för första gången. Musik som ramlar runt utan fokus och sång som ständigt missar den eventuella tonarten. Bedrövligt. Precis vad pappsen tyckte när jag spelade Göteborgspop för femton år sedan.
Efter denna insikt om åldrandets inverkan inte bara på kroppen kliver Avantgardet upp på scen på The Crypt och inställningen är helt en annan. Bandet – numera i frontpersonen Rasmus Arvidssons väldokumenterade liv genom i korta drag Småland, England, drogmissbruk, nära-döden-flyttar-hem-blir-ren-startar band, och succé – inleder konserten som vore det en avslutning.
Förlösande intensivt från första ackord.
Fyra låtar in i spelningen kysser Rasmus den mest entusiastiske killen längst fram i publiken, låten därpå häller han sin vattenflaska över hela scenen. Där hans gitarr och jacka redan ligger slängda.
På ett sätt är det trösterikt att 2017 se stökigheten där en sångare stapplar omkring bland utslängda prylar och pinaler för att sedan kasta sig ut i publiken, kommer tillbaka och ramlar ner mellan trummor och bas. Helt nykter, bara galen.
Det hade förstås varit tragiskt om inte låtarna hade hållit verkshöjd och konserten inte varit vacker. Men lugn. Från den intensiva inledningens ”Stanna” och ”Napoleon” till en magisk avslutande ”Åh Sverige”, tillsammans med en tajt sexmannaorkester via den bästa (och i all bemärkelser mest avgiftade) tolkningen av Arvidssons idol Peter Doherty i ”Fårskinnstearaway” och ”Hög i gränder” är det precis allt som behövs, allt som går på tvärs emot det förväntade.
Nå, ibland känns det överdrivet mycket ”nu gör vi Håkan Hellström på Ullevi fast på en liten scen i Linköping”, när det ska mynnas ut i fläskiga saxofonsolon och gitarrknullas med Daniel Gilbert i ena scenkanten, men ikväll är ingen kväll för misogyni. Det är som millennieskiftet säger något.
Om vi ska tro publikraden längst fram har den ärliga, trasiga, hjärtatutanpå-popmusiken inget att oroa sig för. Det ska nog gå bra för de yngre också, lilla pappa. Gå och se det här bara. Som om du var jag för femton år sedan.