Jakob Högström, baryton och Duo Dialog: Dan Larsson, klarinett och Magnus Grönlund, gitarr.
Linköpings kammarmusikförening
Wallenbergssalen i Linköping 20/9
För ett par år sedan gästade dessa tre musiker samma scen med ett Schubertprogram, som nyligen släppts på cd. Utgåvan stöddes av föreningen Musik i Linköping, som fick sitt tack för detta med sön-dagens program. I andra delen var det här – som titeln angav - italiensk (och argentinsk) musik. Men till att börja med var det Schubert som gällde. Introduktionen var visserligen enbart Duo Dialog; gitarr och klarinett, med en ganska snäll och intetsägande romantiker, Napoleon Coste.
En tredjedel av de 24 sångerna i Winterreise, blev en svit som gav en ganska bra känsla och helhet av stämningsläget och djupet i denna sångcykel. Tonen slogs an i den oroliga och virvlande Vindflöjeln, som tolkades med temperament och högt tempo. Vandrade sedan till den drömmande Lindträdet där sången nyanserades och varierades finkänsligt.
Hjärtats utrop i Posten var drabbande och intensivt, medan Kråkan fick en ovanligt mjuk och återhållen tolkning. Med det dröjande vemodet i de nedgående solarna stannade vintervandringen i sitt ödesmättade slut; där Jakob Högström gjorde en mycket stilla och stelfrusen Vevliraspelare.
Tre kända, fristående Schubertsånger avslutade första halvan. Där gav Högström än mer exempel på inlevelsefullt och dramatiskt återberättande av den tidiga romantiska lyriken.
Ackompanjemangets omskrivning för gitarr och klarinett fungerade för det mesta väl, men i sången om Älvakungen saknade jag tyngden och dynamiken i en flygel, även om den tragiska berättelsen var levande och smärtsamt gestaltad.
Paolo Tosti och Giacomo Puccini var efter paus längtansfyllda exempel på ett mer senromantiskt uttryck. Svärmiskt ljuva ideal och idylliska bilder från naturen sjöngs hängivet av Jakob Högström.
Magnus Grönlund presenterade ett solonummer med gitarrklassikern Barrios. Två valser med fint rytmiskt gung. Men spelet i det gitarrtypiska stycket saknade viss skärpa och kom inte riktigt till liv.
Mer energi och livfullhet var det i en duo för skarp essklarinett och gitarr av Jaques Ibert. Här var det fint samspel och spelglädje (utan noter!).
Med tangotoner från Astor Piazolla och Carlos Gardel fick konserten en smäktande och laddad avslutning.
Högströms dramatiska baryton fungerade även här. Han visade att det argentinska vemodet är av en annan art än hos Schubert, men svärtan och melankolin är gemensam.