17/8
Onsdagskvällens program i de östgötska musikdagarna var ägnat den stora pianomusiken. Chopin och Liszt är de man främst förknippar med det virtuosa och storslaget romantiska pianospelet.
Pöntinens val och hans spel visade att det finns många fler nyanser hos dessa tonsättare. Och det är sant att Chopin var mer av en ljusskygg och vek gestalt medan scenkändisen Liszt landade i ett strängare allvar under sin katolska ålderdom.
Men båda hade en visionär sida, som i den sena Polonäs-Fantasin av en märkligt inåtvänd Chopin eller i Vattnets lek från Villa d’Este där Liszt på ett närmast impressionistiskt sätt sökte gestalta naturens under från sin egen trädgård.
Pöntinens tolkningar hade stor spännvidd från det dramatiskt intensiva till det innerligt stilla. Men han imponerade framförallt med sin tydlighet och koncentration. Med hans scennärvaro skapades ett rum att kunna träda in i musiken och förstå den. Hans egna presentationer bidrog också till förståelse och närvaro, men de var mer av det anekdotiska slaget.
Debussys musik är snarast ett brott med romantiken (trots kopplingar till Liszt). Här är det inte främst känslor som utforskas utan klanger och tonmässiga relationer och spänningar. Pianot är centralt i hans skapande men de här framförda etyderna (Douze Etudes) hörs inte så ofta.
Detta är en prövande, forskande musik med tydligt formulerade begränsningar. Av tolv satser spelade Pöntinen fem, med ett sakligt, noggrant och mycket klangmedvetet spel. Det förmedlade en härligt osentimental upplevelse.
Mot slutet av programmet blev det spanskt nationalromantiska bravurtoner av Albeniz ur sviten Iberia, och en gracilt rytmisk avslutning med Ravels medryckande Menuet Antique.