Denna kväll var det ett spännande program med Britta Byströms "Persuasion" från 2004 och en modern klassiker med Bela Bartoks violakonsert (1945). Detta vägdes sedan upp av Robert Schumanns fjärde symfoni från 1852.
Byström var en utmaning för både dirigent och orkester. Ett ganska kort stycke men fullt av klangliga förändringar och växlingar i både uttryck och intensitet.
Slagverk av metall och ljusa stråk bildade i början en skimrande ljudbild. Tonspråket var flertonalt utan tydligt centrum. Utforskandet av klangfärger kändes central, men rytmiken var även viktig.
Melodimotiv och rytm växlade ständigt och Joachim Gustafsson fokuserade på att hålla en stadig och säker puls. Det fungerade väl. Jag behövde inte övertalas länge för att ta till mig musiken.
Altfiolkonserter vimlar det inte av. Bartoks hör till de bästa. Bland hans verk hör detta till de mer lågmälda och inåtvända. Kanske går det att ana ett vemod eller ett mörker inför tonsättarens närastundande bortgång i sjukdom?
Inledningen med ett mjukt soloparti var mycket fin. Stycket börjar stilla och växer sedan med tilltagande dramatik och tyngd. Verksam i Bogota var Anibal dos Santos en långväga och exklusiv gäst. Han hade en fin, varm och fyllig ton i sitt instrument.
Det var mycket hans insats som bar konserten. Solisten är också dominerande i kompositionen. Men orkestern hängde med bra. Det blev en fin helhetsupplevelse, och jag får återigen konstatera att Bela Bartoks musik borde höras mer i våra konserthus.
Schumannsymfonin klingade fint. Rytmiskt lite diffus men den böljande och lyriskt melodiska karaktären förmedlades väl. Det romantiska temperamentet fanns där.