av Lars-Erik Larsson
Domkyrkokören, Domkyrkans kammarorkester, blåsare från Östgötamusiken, Vivianne Holmberg sopran, Hannes Öberg baryton, Pontus Plaenge recitatör, Marie-Louise Beckman dirigent, Torbjörn Köhl kapellmästare
Linköpings domkyrka
6 juni
Det är utomordentligt bra att domkyrkans musiker valt att framföra musik av Lars-Erik Larsson och Erland von Koch. Från min lilla kulle i tillvaron framstår det som om deras (och fler ur deras tonsättargeneration) musik under årtionden har tillskrivits låg status, glömts bort eller rentav förlöjligats och skyfflats undan – med undantag för den förres ”Pastoralsvit” och just ”Förklädd gud”. Om jag har rätt i detta: vilket slöseri!
De har nämligen, liksom den för kyrkomusiken och den liturgiska musiken betydelsefulle Egil Hovland, skrivit mängder av värdefulla kompositioner. Själv skulle jag till exempel gärna få uppleva att Hovlands verk ”Kyrkans eviga lovsång” framförs i någon av helgedomarna i grannskapet…
Lars-Erik Larsson sa sig vilja skriva vacker musik, något som på sin tid kanske provocerade modernistiskt kalibrerade öron. Men det finns definitivt skönhet som inte är överslätande eller behöver vara förnuftets motsats. Jag tror att vi behöver mängder av skönhet och att det kan påverka oss positivt och konstruktivt. Det kan handla om vila, men också att få en ny och förklarande belysning, andra perspektiv, oväntade sätt att bearbeta och kanske förstå.
I så fall har vi mycket att hämta hos en sådan som von Koch, vars monolog för soloklarinett lyftes fram med ett varsamt och tydligt tilltal av Jonas Losciale. Även körens a cappella-sång i Hovlands ”Ingen stund är såsom denna” gav samma möjligheter.
Men det var ”Förklädd gud” alla i den fullsatta domkyrkan väntade på. Den har inte de monumentala och bågnande formerna som ”Messias” och ”Ein Deutsches Requiem”. Larssons tonfall är intimare, klangerna sprödare, penseldragen finare och mer transparenta. Ändå nådde musiken katedralens alla hörn, och jag tror att alla hörde det som var meningen att höras. Detta omdöme inkluderar Plaenges föredömliga deklamation: hans röst ägde en varm klangbotten som förmedlade både pondus och ödmjukhet, den var behaglig att lyssna till och skänkte de reciterade partierna ett stort egenvärde.
I någon liten försiktig mån kan jag tycka att Holmbergs och Öbergs i sig själva strålande soliströster föll ur den lyriska ramen på grund av deras för sammanhanget alltför dramatiska karaktärer – men jag inser att många säkert uppfattade detta på ett annat sätt. Välljud handlade det om hela tiden, om det är vi överens!
Ett särskilt hedersomnämnande till Marie-Louise Beckman för hennes förmåga att åstadkomma en harmonisk balans mellan de tre klanggrupperna kör, stråkar och blåsare.