18/8
Repertoar för den här besättningen är inte helt vanlig. Desto roligare att man lyckats hitta musik som spänner över ett och ett halvt sekel. Nämligen Beethovens trio (opus 11) från 1797, Brahms’ (opus 114) från 1891 och Karl-Birger Blomdahls från 1955. Det hade varit smaskigt med ett stycke från 2000-talet också, men det kanske ännu inte finns något.
Blomdahls musik kan för den oinvigde kanske förefalla intellektuell, men bakom det lätt fragmentariska fanns en lång mycket tilltalande dynamisk linje. Båda yttersatserna var mycket långsamma, men musikerna höll samman fraserna väl och i den tredje satsen ”giocoso” lektes det friskt med dansanta rytmer.
Beethovens trio är komponerad under en period då han skrev mycket kammarmusik. Den tillkom tre år före den första symfonin och musiken känns således ännu fast förankrad i wienklassicismen. Pianot spelar en väsentlig roll i synnerhet i de något bombastiska partierna. Tredje satsen utgörs av nio utsökta variationer över en, vid tiden, mycket populär melodi från en opera buffa av Joseph Weigl.
Konserten avslutades med Brahms oerhört innehållsrika trio. Första satsen står på en melankolisk folkviseartad grund och den andra satsen berörde mig djupt med ensemblens finstämda samspel och utsökta agogik och den Wiendoftande sista satsen i 6/8-dels takt var en fin avslutning på en mycket bra konsert. En stor eloge till ensemblen och till Staffan Mårtensson och Musik i Linköping som ser till att västerländsk konstmusik, framförd av några av Sverige bästa musiker, hamnar i centrum i Linköping!