Lisa Larsson, sopran. Dirigent Michael Francis.
Crusellhallen, Linköping 3/2 (De Geerhallen, Norrköping 4/2)
Till världens mest slitstarka musik hör den av Bach. Den har i alla tider inspirerat andra tonsättare och konstnärer och den har bearbetats och arrangerats för alla möjliga ensembler och i många stilar. I Bachs kantat nr 20 har den finländske tonsättaren Magnus Lindberg funnit koralen ”Es ist genug” och med den som utgångspunkt skapat sitt variationsverk ”Chorale”. Bachs koral, liksom Lindbergs, inleds med de fyra första tonerna i en heltonsskala. I Lindbergs verk hade blåsarna huvudrollen i koralfragmenten medan stråkarna skapade vibrerande klangmattor. Snyggt!
Tonsättaren Rolf Martinsson är professor i komposition vid Musikhögskolan i Malmö. Hans ”Garden of Devotion” (Hängivenhetens trädgård) består av dikter av den bengaliske Nobelpristagaren Rabindranath Tagore ur diktsamlingen ”Trädgårdsmästaren”. Verket är skrivet för sopranen Lisa Larsson och är ett gemensamt beställningsverk av flera svenska och utländska orkestrar. De fem satserna berör skilda aspekter av kärlek som Martinsson fångat väl i ett starkt romantiskt uttryck. Han utnyttjar den stora stråkorkestern till fullo och Lisa Larsson sjöng utsökt vackert med utstrålning och stort uttryck.
Mahlers symfoni nr 4 är, med Mahlermått mätt, en tämligen kort symfoni komponerad för ”normalstor” orkester. Den bygger i sin helhet på en sång han skrev sju år innan han påbörjade symfonin. Sången, med text ur ”Des Knaben Wunderhorn” är ”Das himmlische Leben” (Livet i himlen) som beskriver ett barns upplevelse av himlen (”Vi dansar och hoppar, vi skuttar och sjunger. I himlen passar oss Sankte Per”). Tyvärr saknades den naiva texten i programbladet.
I den första satsen (Eftertänksamt, skynda inte) tog Michael Francis ut de dynamiska och tempomässiga svängarna rejält, från den lätt mozartska dansanta inledningen till det fanfarartade slutet. I den andra satsen (I makligt tempo, utan brådska) ingår ett violinsolo, ett slags dance macabre, som konsertmästaren Henrik Jon Petersen spelade med stor inlevelse. Solot spelas på en fiol som är stämd en ton högre än normalt för att få en vassare och spöklik klang. I den gudomligt vackra tredje satsen (Fridfullt, poco adagio) visade Francis och orkestern sin fenomenala potential då det gäller precision och svaga nyanser. Francis chosefria och måttfulla dirigering lämnar stort utrymme åt ett fint musicerande samspel och en underbart vacker klang. I fjärde satsen (Mycket behagligt) fick vi åter höra Lisa Larsson i det vackra sopransolot och efter det utdöende slutet höll dirigenten kvar tystnaden länge. Det var skönt!