16/8
Cello. Ett enda instrument. Ingen uppbackning av djup bas, rytmiskt slagverk, melodiös diskant. I ”Solo-cello” med Chrichan Larson samarbetar Östergötlands Musikdagar med spetsörade Föreningen Annan Musik.
Fyra verk från 1960-talet ges i Konstmuseet, Norrköpings svar på Moderna museet vars happenings, på den tiden det begav sig, är kultförklarade. Om Morthensons ”Wechselspiel I” säger Chrichan Larson att han inte spelat stycket sedan 1975.
Efter en inledande attack följer gnisslande stråkdrag, vibrationer, klanger. Musiken defragmenteras, utforskar instrumentet – och dess eko – efter varje ansats följer tystnad.
– Det var bara 15 år efter Andra världskriget, en tid fylld av misstro mot det romantiska uttrycket, förklarar Chrichan Larson inför Zimmermanns ”Sonate”.
Den uppmärksamme kan höra fader Bachs ande. Hrmm, nåja.
Jag lyssnar till ”Capriccio” och tänker att de ville något så nytt i Weberns och Bartóks efterföljd att det blev tidsbundet. Kan vi höra något annat än museala tidsdokument?
Ytligt påminns jag om den modernistiska konstens action-painting, men såväl tonsättare som instrumentalist verkar på yppersta nivå.
Cellon utsätts ånyo för materialistisk granskning, med lätta, kraftiga, lösa stråkdrag varhelst på hals och stall det finns en sträng. Fingrar greppar, spänner, slår, knäpper. Det är vitalt. Varje ljud är nytt, exakta upprepningar av ondo. Friska vindar rör om i hjärnan, blåser rent.
”Nomos” av Xenakis (med omstämningar), kanske börjar bygga något av fragmenten, ger en dag på stranden/i staden/flodbåtens tutande/ fåglars kvitter. Där är ögonblick av det absolut skönaste.