Östgöta Blåsarsymfoniker, dirigent Cathrine Winnes.
Solist Johan Ullén, piano och recitation.
Crusellhallen Linköping 17/11
Att helt tillägna ett konsertprogram en kompositör hör inte till vanligheterna. Att tonsättaren sedan skulle vara Erik Satie är nästan osannolikt. I år är det 150 år sedan dennes födelse vilket har gett Cathrine Winnes en ingivelse och chans att få fördjupa sig och presentera en obskyr musikpersonlighet på ett annorlunda och underhållande sätt.
Östgötamusiken som tolkare av Satie gjorde mig skeptisk. Men konsertkvällen blev på flera sätt en positiv överraskning. Det var visserligen inga practical jokes eller aktioner i nivå med Saties egen respektlösa skärpa. Men det var ett upplivande försök att vidga konsertformen och rama in musiken med dess upphovsman på ett sätt som ändå gav en antydan om hans särprägel och karaktär.
Satie var nämligen mer eller annat än musiker. Man skulle kunna kalla honom en tidig konceptkonstär eller kanske filosof. Han följde hur som helst inte formaliteter och regler utan gick sin egen väg, kompromisslös och radikal.
Det är märkvärdigt hur han i vår tid främst blivit känd för en mjuk och avspänd pianomusik som nästan blivit en schablon för film och TV. Saties mer radikala och anarkistiska sidor är idag svårare att förstå eftersom de också är barn av sin tid; en stillsam opposition eller provokation.
Johan Ullén var också en viktig förutsättning för programmets upplägg och kvalitet. Han agerade själv Satie med monologer ur dennes memoarer. Och det gick ju inte att göra Satie utan piano – merparten av hans musik är pianoverk. Här blev det både solo och med orkester; en stor del av musiken var arrangerad för blåsorkester av Anders Högstedt.
Detta fungerade oväntat bra. Kanske för att blås ger en distinktare och mindre sentimental känsla än stråk. Saties musik bör spelas sakligt, bokstavligt och absolut inte känslomässigt.
Orkesterspelet var också nyanserat i dynamiken och ofta ganska lågmält. Full styrka användes sällan. Pianot smälte in väl med denna klang. Enda problemet i framförandet var tempot. Pianot låg ofta lite före och de tyngre brassinstrumenten var ibland sena i insatserna.
Hur snabbt Satie ska spelas är också en ständig tvistefråga. I Johan Ulléns tolkningar var det bara den inledande Gymnopedin som kändes lite stressad, annars var det mesta obesvärat avspänt, utan störande åthävor.
Kvällens höjdpunkt var väl ändå den avslutande orkestermusiken till baletten "Parade", där udda inslag som sirener, skrivmaskin och vattenbalja gav framförandet ett uppfriskande uttryck. Projicerade bilder från balettens tid förstärkte andan och uttrycket.