10/4
”Vi hamnar alla där till slut”, säger kollegan med sandaler och fortsätter ”i countrymusiken”. Men frågan när det gäller Kikki Danielsson är om hon inte varit där hela tiden. Och om senaste skivan ”Postcard from a painted lady” inte bara handlar om att hon hittat hem.
På söndagskvällen och långt innan skymningen faller uppträder Kikki i Garden i Linköpings Konsert & Kongress. Iförd svart hatt, silverglittrig top och vita skor framför hon sånger som nästan uteslutande andas klagande hjärtan, brustna drömmar och vardagens svårmod – country kort och gott.
Musiken kommer dels från Wizex-epoken, dels från comebacken 2011, i något fall från schlagerlandet, men oftast från just den senaste skivan. Och förutom schlagerlåtarna har hon alltså uteslutande valt sånger som har sina rötter i countryn, eller som åtminstone framförs så. Många av melodierana – och inte minst senaste skivan – är signerade Sören ”Sulo” Karlsson som också ackompanjerar Kikki på scenen. Därtill har Kikki med sig bland annat Idde Schultz.
Mellansnacken är generellt ganska långa, blir sällan för personliga utan vilar hellre i humorn. Kikki skämtar, såsom senast jag såg henne, om tidningsskriverier, driver med sig själv och slirar lite på associationshumorn.
Men det är i sångerna man kan ana ett djup. Country kan sägas behöva en röst som förlorat sig förfinade drag. En röst där livserfarenheten lagt sig på stämbanden. Och en röst där broderingar i sången bytts ut mot ett lungflämtande vibrato. Men det är inte bara att livet nog varit lite hårt mot Kikki som gör att hon passar i countrymusiken. Någonting säger mig, som sagt, att hon har haft hjärtat där hela tiden.
Under konserten framför Kikki även schlagerlåtarna ”Bra vibrationer” och ”Papaya coconut” och båda sångerna känns inte bara ytliga och otidsenliga, men de fångar heller inte Kikkis röst på ett fint sätt. Istället lyckas hon andas nytt liv i sånger från sin tidiga dansbandskarriär, där covers från då får en tidsprägel som varken känns gammal eller förgänglig. Värt att nämna är självklart Iddes ”Fiskarna i havet” som framförs medan Kikki pausar mellan två sånger. Och i Kikkis repertoar sticker bland annat ”Not about me anymore” och hennes tolkning av ”The ballad of Lucy Jordan” ut.
Imorgon kommer jag säga till kollegan att vi må alla hamna där tillslut, men country har inget med sandaler att göra. För Kikki Danielsson går fortfarande framåt. Och hon gör det just nu i ganska coola skor.