Dirigent: Jan Selim
Mjölby Kulturscen
7 januari
Med flygande champagnekorkar, tillhörande smällar och Lumbyes ”Champagnegalopp” inleddes Stadsmusikkårens årliga nyårskonsert. Det lät välrepeterat och dynamiskt och lovade gott inför fortsättningen, som utgjordes av Sjostakovitjs ”Festive overture”. Stycket var säkert en utmaning och inget för nybörjare. Jag upplevde alla instrument och klangliga variationer som akustiskt tydliga, i Sjostakovitjs overture sattes ljuset på det maffiga djupa blecket.
Gästartisten Viktoria Tolstoy öppnande med ”You let my love grow cold” i ett läckert arrangemang, där orkestern spelade rörligt och smidigt – inte enkelt när man är så många. I ”The man I love” rullade horn och tromboner ut en snygg ljudmatta för Tolstoys sång att mysa i.
Kanske var det en dag på jobbet för stjärnan Tolstoy. Hon levererade, men hon fick knappast möjligheter att veckla ut hela sin vokala prestanda. Möjligen var sammanhanget en smula ovant för henne, och även om hon själv besitter massor av genuin jazzkänsla var detta kanske inte hennes optimala inramning. Men det lät väldigt bra i flera låtar, exempelvis ”How intensive” och ”You leave me breathless”.
Efter förre dirigenten Tomas Herrgårdhs frånfälle har rutinerade Jan Selim tagit över. Förutom att leda det hela visade han ett säkert handlag som arrangör i flera nummer, bland annat med intrikata ackordbyggen i ”Never let me go” som lät annorlunda och spännande. Tyvärr skavdes upplevelsen av att alla instrument inte var välstämda.
Utan tvekan sitter det massor av högkaratiga musiker i orkestern. Men trots att det fanns storbandsambitioner i somliga orkesterarrangemang är ju Stadsmusikkåren inte något storband. Samarbetet med Tolstoy fungerade visserligen väl, men några svindlande höjder uppnådde de inte tillsammans. Mest jazzkänsla fanns i den raka ”I just found out about love” med en drivande walkingbas och snygga inprickningar.
På grund av Tolstoys anor hade man låtit konsertens repertoar präglas av ett ryskt tema. När orkestern efter snittarna i pausen tog sig an Van der Roosts ”Tre ryska danser” var de på sin hemmaplan och övertygade mer än som jazziga beledsagare. Ett kvalitetslyft med originalmusik för den besättningen! Och i ”Big blue eyes” åstadkoms ett imponerande sväng bakom trumpetaren Ture Herrgårdhs fina soloinsats.
Presentatören Lasse Johanssons humor landade inte alltid, men monologen om dialekter och svenskhet hade uppenbara poänger.
Konserten avslutades i samma tveklösa anda som den började, med Strauss ”Radetzkymarsch”. Där satt den!