Garden, Konsert & kongress
Linköping 2 april
Markus Krunegård är tillbaka i Östergötland, efter att nu ha avverkat större delen av vårens turné. För drygt en månad sedan spelade han på ett nästan utsålt Flygeln i Norrköping. Lördagens Linköpingsspelning är, om jag inte är alldeles fel ute, spelning 23 av 32 under denna långa sväng. Hela turnén sägs vara en akustisk soloturné, trots att han inte är ensam och att det finns både elgitarrer och trummaskiner på scenen.
Markus drar inte särskilt mycket på mungiporna när han äntrar scenen till rungande applåder med tonerna av vinjetten från P1 Sommar i bakgrunden. Det är i vanlig ordning svårt att som åskådare avgöra vilket humör Krunegård har denna kväll. Han är sammanbiten och svårmodig, helt enligt den image han alltid haft, men han verkar åtminstone uppriktigt nöjd med sin tillvaro på scenen. När han inviger mikrofonen för kvällen så gör han det med en väldigt vacker version av "Hemma börjar en ny dag".
Låtmaterial från hans fem studioalbum och från den någorlunda nya EP:n "Härskarens teknik" blandas friskt. Att han spelar in musik i akustisk och avskalad form är tämligen sällsynt, och det är därför kul att höra hur vissa låtar blommar ut till helt andra upplevelser när han nu spelar utan band. Hans enda medmusikant under denna turné är multiinstrumentalisten Markus Jägerstedt, som gör strålande bra ifrån sig på bland annat piano och dragspel. "Hell yeah Norrtälje" och "Helli" är exempel på låtar som helt och hållet byter skepnad utan det hektiska soundet som vanligen omger dem.
Markus Krunegård är divig men ändå blygsam, en kombination som förstås är rätt udda. Han är bra och han vet om det, men ändå känns det som att han ständigt vill förminska sig själv en smula. Ett av kvällens mellansnack handlar till exempel om hur förunderligt det är att ha arbetskamrater.
Stämningen i lokalen är inte densamma som då han spelade i hemstaden Norrköping för en dryg månad sedan. Framförallt är den inte lika överväldigande gemytlig som då. Garden är i ärlighetens namn ett konstigt val av lokal för den här sortens spelning, och precis som Markus själv säger så ger de uppradade identiska stolarna en känsla av att det är något slags föreläsning som ska hållas här. Att folk stup i kvarten springer ut och in för dryckesköp och toalettbesök gör inte det hela mera mysigt. Det som tyvärr sänker upplevelsen en smula är alltså omständigheter som Markus Krunegård inte själv rår på.