Säongspremiär hos Linköpings kammarmusikförening.
Kammarmusikföreningen inledde vårsäsongen med stråkkvartett. En av de yngre men redan etablerade ensemblerna. Dahlkvistkvartetten har bland annat uruppfört ny svensk musik, som de också gav exempel på i konserten.
Men det började med kvartettformens grundare Joseph Haydn. En av sex med opusnummer 50 i D-dur. Det var driv och energi i allegrot. Kvartettens klang var distinkt men lite skarp i de starka partierna. Kanske en fråga om akustik.
Men här fanns också finare, mjukare nyanser i en tolkning som präglades av lyhört samspel och en väl avvägd balans och samklang. Det visade sig också bli det stramaste stycket i programmet.
Två nya och svenska verk fanns med, vilket var glädjande. Före paus framfördes Andrea Tarrodis stråkkvartett nr 2 ”Madardal” (ungerska för fågelsång). Som ofta i hennes kompositioner var det här ett skickligt nyttjande av instrumentklangen. Förutom varma, täta stråkklanger, hördes luftiga pizzicato (strängknäpp), övertonsrik flageolettklang och krispiga stråkljud nära stallet på fiolerna.
Tonmaterial var hämtat från svenska och ungerska folkvisor vilket gav en melodisk, äldre stil som skulle kunna beskrivas som modal. Jag kom att tänka på amerikanen Terry Rileys stråkkvartetter som också hämtat inspiration i folklig musikkultur.
Tolkningen hade en fin koncentration och skärpa i detaljerna. Och nog passade det bra att i stråkskogen skönja talgoxen såhär i februari.
Ännu mer av anknytning till naturen och årstidsstämningar fanns i Martin Larsons Stråkkvartett nr 4, med undertiteln ”Torsåker-sommar”. Han beskriver själv detta som ”impressionistiska sommarbilder” utifrån en plats i Sörmland.
Här var det stillhet som härskade. Vare sig i Järnnätter, Sommarnätter eller Före stormen så var uttrycket andäktigt eller avvaktande. Spröda stråkljud och en antydan till enkla melodier passerade förbi eller löstes upp, som fragment.
Mest intressant blev helhetens ljudbild, då omgivande ljud från gatan utanför blandades med den anspråkslösa musiken; ett nytt ljudlandskap uppstod i stunden.
Avslutande Quartetto Dorico av Respighi blev en stark och intensiv musikupplevelse. Från inledningens kraftfulla unisona teman, genom böljande ackord med romantiska förtecken, till expressiva attacker som brott i ett ständigt, strömmande flöde. Det här är musik som bara pågår… Men den kräver sina uttolkare. Dahlkvistkvartetten lämnade inte mycket övrigt att önska.