Arbis, Norrköping, 23/4
Hon har bara gjort tre album som Säkert, men oj vilken låtskatt Annika Norlin har byggt upp. Redan i inledande ”Allting flyter” har jag tårar i ögonen, och sen fortsätter hon rada upp molokna livssoundtrack för introverta åldersnojare i 40-årsåldern. Att jag sitter och blir småsur varje gång hon sjunger en låt från något av hennes två första, fantastiska album är ett väldigt högt betyg till årets skiva ”Däggdjur”.
Andra halvan av konserten domineras av äldre låtar, och där slår bandet om till en suggestivt larmande musikmaskin. Omväxlingen är skön, men det är när Norlin och bandet modstulet fingerplockar fram en småsorgsen men framför allt vilsam känsla av resignation som det tar som djupast och varmast i bröstet.
”Allting flyter”, som sagt. ”Dian Fossey” som börjar i en pöl av svett och blod på förlossningen och slutar i den vackraste kärlekssången till ett barn ni hört i år. ”Det ska hända dig med” om hur åldrandet inte kommer som en slägga utan som en svagt upplutande backe.
På ”Däggdjur” experimenterar hon med att låta gästsångare ta över var och varannan låt. Hon har med sig konceptet på scenen, och där funkar det bättre än på skivan. Syskonen Lovisa och Jakob Nyström (den sistnämnda utgör också det fina förbandet Algesten) lyfter varje anrättning de är inblandade i, liksom Frida Johansson vars fiol dessutom utgör bandets verkliga prick under utropstecknet. Men allra bäst är det när Annika Norlin sjunger själv, med sin kärvt dystra tydlighet.
Enda minuset är att hon inte spelar ”Grottorna” och ”Modifiering” från nya skivan. Två av hennes bästa låtar någonsin, de också.
Annars är det bara att buga och tacka. Klä in henne i wellpapp, lägg rökelse och myrra framför hennes fötter och fortsätt fyll varje lokalkonsert hon bevärdigar sin närvaro. Annika Norlin är bland det finaste vi har i det här landet.