Bellman var ju inte bara poet utan ännu mer en journalist, hans sånger är ofta regelrätta reportage, livfulla skildringar från ett myllrande och bråkigt Stockholm.
Numera är det väl sällan någon vissångare som ger sig på nya tolkningar av Bellman. Men Lena Lövdahl – som förutom musiker och sångare också är skådespelare och leder stadsvandringar i Stockholm – framför Bellmans både mindre och mera kända verk.
Det passar bra att en skådespelare framför texterna, de passar ju egentligen bäst att ges som tonsatta teaterstycken, med liv och lust och koketteri.
Lena Lövdahl trakterar en mandorla, eller cittern som instrumentet också kallas. Ljudmässigt liknar det, enligt Lena, den luta som Carl Michael själv trakterade på de dunkla krogarna när det begav sig. Hon är skicklig med mandorlan men ibland är ljudet aningen för vasst och man önskar sig mera variation. Däremot är sättet hon sjunger på fint varierat, från brutalt till vaggvisemjukt.
Både känt och mindre känt alltså. Lena Lövdahl framför i en fräsch tolkning den gamla slitna ”Gubben Noa” och berättar att visan på den tiden väckte skandal, den ansågs häda en biblisk figur. ”När han gick ur arken, plantera’ han på marken, mycket vin, ja, mycket vin…”.
Lena Lövdahl är dessutom språkmänniska, sjunger Bellman på engelska, ryska, tyska, franska och italienska och berättar att det under 1900-talet uppstod ett internationellt intresse för den store svenske skalden.
– Om inte Bellman verkat i ett så litet språkområde skulle han varit lika stor som Shakespeare och Molière, sa Lena Lövdahl, och sjöng alla verserna på ”Fjäriln vingad”, även den som fjäskar för Gustaf III – för att skalden alltid hade ont om pengar.