Vi svenskar är inte så tillknäppta som vi vill tro. Benny Anderssons orkester och Orsa spelmän skrapar bort fernissan på vår påstådda svenska folksjäl och vips försvinner det tunna lagret av tungsinne och fåordighet. Under ytan klappar hjärtan som brinner för minnen, möten och musik. Och det senare får vi vårt lystmäte av under en av sommarens hetaste och ljuvligaste kvällar vid Bergs slussar. Drygt fyratusen besökare pratar, skrattar och dansar tills solen går ned.
På slaget klockan sex äntrar Benny Anderssons orkester och Orsa spelmän den gigantiska scenen bredvid bassängen mellan Carl Johans slussar och Oscarsslussen. Wilhelm Tham glider fram över vattnet samtidigt som Benny Andersson bjuder upp till dans. Han hinner knappt uttala orden innan dansgolvet nedanför scenen fylls av danssugna. De inledande valserna går galant, lite knepigare blir det vid snoan och polskan. Alla kan inte alla steg, men musikerna uppmuntrar oss att försöka. ”I kväll får ni dansa hur ni vill, i kväll är det inte så viktigt vilka steg ni tar. Huvudsaken är att ni dansar.” Sagt och gjort.
Helen Sjöholm och Tommy Körberg gör entré till Jules Sylvains och Gösta Stevens ”När tvenne hjärtan slå samma slag” från 1933. Ett av få sångnummer under kvällen som inte har Benny Andersson som upphovsman. Ett annat är Johann Sebastian Bachs välkända Badinerie som användes som signaturmelodi i radioprogrammet ”Svar i dag”. Janne Bengtsson sätter ett rasande tempo med sin flöjt, och Kalle Moraeus är inte sen att följa efter med sin banjo.
Men det mesta av musiken kommer alltså ur Benny Anderssons musikaliska och kluriga skalle. Låtarna är lätta att känna igen på sina oväntade tonsprång och på alla de gånger tredje slaget i takten plötsligt blir första slaget – eller vad det nu är han gör.
Signifikant är det i alla fall. Här finns exempel från både Hep Stars (”Cadillac”) och Abba (”One man, one woman”), men även mer nutida pärlor som ”En natt i Köpenhamn” och ”Jag hör. . .”. Den senare framförd av Tommy Körberg med en inlevelse som tar andan ur mig.
Konceptet konsert/danskväll gör att dansarna stannar på dansgolvet så länge de kan medan konsertbesökarna börjar troppa av redan klockan nio, en timme innan evenemanget tar slut. Programmet hade kunnat vara något kortare. Och ljudbilden är inte allt igenom okej. Blåsarna och Helen Sjöholms sång tar över så att flera av mina medåhörare håller för öronen. Och det är detta faktum som tar ner betyget något denna i övrigt fantastiska afton.
