Wallenbergsalen i Linköping 25/9
Det började med ett av Beethovens ungdomsverk, ”Pianotrio i Ess-dur”. Här visade sig ännu inte den gränssprängande titanen, utan snarare den alltigenom wienklassiskt behagfulle och underhållande Beethoven. De unga musikerna med det egenartade gruppnamnet gav musiken ett övertygande och ”slankt” framförande. Mycket kretsade kring pianostämman, där Anna Christensson imponerade med sin virtuositet och sitt anslag, ett intryck som varade hela konserten igenom.
Britta Byströms ”Symphony in Yellow” var en udda skapelse, väl värd att få klinga och upplevas. Mitt i transparensen fanns en påtaglig energi ständigt närvarande, något som drev trion och förmedlades vidare av dem. Ofta låg tonerna i Natalia Goldmanns cello i ett så högt läge att den virvlade omkring i samma register som Ylva Larsdotters violin!
Jag är en hängiven lyssnare till och beundrare av Tjajkovskijs musik, men jag inser att jag inte hört så mycket av hans kammarmusik. Att ställas inför hans monumentala (50 minuter) ”Pianotrio i a-moll” var omtumlande. Han kändes igen genom de stora gesterna, de breda penseldragen, övermåttet av emotioner och ärkeromantisk expressivitet och inte minst de gudagivna melodierna.
Det höga betyget grundar sig i första hand på musikernas förmåga att kontrollera och hålla liv i den stora formen med ett så rikt innehåll. Trioformatet är i sanning ett mäktigt instrument som famnar om och hanterar en sådan mängd av varierande uttryck. Att den här konserten gav prov på sådana ytterligheter vittnar också om ett gott omdöme vid sammansättningen av programmet.