Hans monumentala h-mollmässa måste vara bland det mest konstfullt fulländade som finns.
De ensembler som åtar sig att förbereda och genomföra ett framförande sätts på svåra prov, både vad gäller enskilda detaljer och den helhet som de dryga två timmarnas musicerande innebär.
Motettkörens sångare och dirigent är tekniskt skickliga. Deras tolkning gjorde mig frågande på några punkter, men än mer blev jag övertygad och imponerad. Kör och orkester matchade varandra volymmässigt och rytmiskt.
Kyrie-satsen böljade stillsamt fram och tillbaka, som lugna in- och utandningar. Ett kritiskt sinne kunde uppfatta det som jämntjockt, men jag upplevde det som en stilla men obetvinglig och ständigt pågående bön.
Solisterna var alla oklanderliga och bidrog till det goda intrycket, inte minst när de vid sin sida hade ett beledsagande soloinstrument – i synnerhet Torun Kirby Torbos överjordiska flöjt. Stråkarna klingade härligt när de i några satser spelade unisont.
Allt var inte fläckfritt, men några tveksamma insatser och intoneringar är bara småsaker. Däremot undrar jag om inte det hela blev disciplinerat och vårdat i överkant? Det är ju bra kvaliteter, men om de resulterar i alltför stor försiktighet har de också ett pris. Vad gäller exempelvis nyanser hade större ytterligheter kunnat plockas fram.
Bäst lät det om ”Sanctus” och ”Crucifixus” med sin djärva harmonik. Och när de tre trumpetarnas fanfarer inledde ”Gloria” drog de med sig alla andra i feststämningen och den studsande och rentav dansanta rytmen!