Östgöta blåsarsymfoniker. Sopransolist Kerstin Avemo. Dirigent Staffan Mårtensson.
Missionskyrkan, Linköping
13 augusti
Om halsbrytande höga toner är ett tecken på galenskap, då var en av de personer som sopranen Kerstin Avemo gestaltade på invigningskonserten av Östergötlands musikdagar i lördags hel bort i tok.
Jag hörde henne göra titelrollen i Donizettis ”Lucia di Lammermoor” på Folkoperan i början av 00-talet. Och med samma lätthet som jag klarar att cykla till jobbet, rör sig Kerstin Avemo bland de högsta toner en sopran kan frambringa.
I lördags i Linköping tog hon sig an Ofelias vansinnesaria ur Thomas ”Hamlet”. Den som för övrigt lånat melodin av ”Näckens polska” och som en annan av våra internationellt kända svenska sopraner, Christina Nilsson, sjöng i Paris på 1800-talet.
Höga C verkar vara, om inte vardagsmat så i alla fall inom Kerstin Avemos absoluta bekvämlighetszon. När hon sedan sjunger hela skalan ner till ett register som passar oss vanliga dödliga sångare bättre, behåller hon den vackra klangen och… det går bara inte att värja sig! Till råga på allt åstadkommer hon detta utan att se det minsta ansträngd ut.
Kerstin Avemo har förvisso säkert haft turen att vara utrustad med rätt sorts stämband och sångapparat, men den teknik hon tillägnat sig spelar naturligtvis också stor roll. Det är bara att buga.
Nu var inte denna fantastiska sopran den enda behållningen på konserten: Instrumentalisterna i Östgöta Blåsarsymfoniker gör inte bort sig. Klarinetterna bjöd oss på en ljuvligt rörlig start på den snabba passagen i ouvertyren till Mozarts ”Trollflöjten” som följer strax efter det inledande trefaldiga ackordet. Och de två flöjterna levererade fint duettspel i ouvertyren till Verdis ”Nebukadnessar”. Staffan Mårtensson dirigerade därtill orkestern i smidiga men samtidigt distinkta crescendon och diminuendon.
Landshövding Elisabeth Nilsson höll ett (som vanligt torr-roligt och chosefritt) invigningstal där hon elegant beskrev dilemmat att önska regn till det torrlagda länet, bara inte just här och nu. Men det var tur att invigningen flyttades till Missionskyrkan, för SMHI:s prognos om åska och störtskur stämde med råge.
Fattades då inget? Tja, akustiken i kyrkan var inte till blåsarnas fördel. Åtminstone inte bleckblåsarnas, vilkas instrument ibland klingade något skorrande i mötet med betongväggarna. För dem hade nog borggården fungerat bättre.
Jag konstaterar också att programmet utan undantag utgjordes av musik skriven av män med huvudsaklig förankring i 1800-talet. Vi åhörare var då betydligt mer varierade: här fanns såväl unga som äldre, kvinnor och män – och jag tror att ett mer mångfacetterat program skulle kunna ge en sådan publik en ännu större upplevelse.
Fotnot: Lördagens konsert gavs även i Åtvids Stora kyrka på söndagen kl 18. Östergötlands musikdagar pågår till 20 augusti. Programmet hittar du på www.musikdagar.com