Jag vet inte om det är Petterssonmusikens tuggmotstånd eller om det finns en trötthet i mötet med den, men De Geerhallen var inte ens halvfylld vid torsdagens konsert. Kanske handlade det om programupplägget; en violinkonsert på knappa timman och en symfoni på 45 minuter är kanske en tegelsten för mycket.
Gästande dirigenten Christian Lindberg har i sitt arbete med Petterssons musik kommit tonsättaren in på livet och det verkar som om Lindberg gjort det till sitt livsprojekt att sätta komponisten på den musikaliska kartan.
Hans dirigeringsstil är mycket speciell, annorlunda. Rörelserna är knyckiga och han dramatiserar musiken med sitt kroppsspråk som om han önskar skulptera den. Hur som helst, resultatet blir mycket gott och han verkar få med sig musikerna på banan.
Violinisten Ulf Wallin var solist i Allan Petterssons ”Violinkonsert nr.2”. Här återfinns en bantad stråksektion, medan det är fullbesatt i trä, bleck (de hade en riktigt strålande festkväll) och slagverk.
Solostämman föddes fint ur stråksektionen och integrerades alltmer med de övriga. Första delen bjöd på ett oavbrutet myller av aktiviteter. Solisten surfade utmärkt på klangerna och gick in och ut ur de olika skeendena.
Allt detta var fyllt av högladdad energi med en önskan att maximera uttrycket. Jag upplevde det som om violinkonserten ville delge allt för mycket information samtidigt i ett rastlöst databrus. Och så händer det: tre generalpauser som befriande oaser.
Ulf Wallins violin kom som mest till sin rätt i de mera lugna avsnitten; när skogen glesnar och ger plats för dans och strukturer som pulserar. Eller i det smekande kammarmusikaliska avsnittet där stråkarna för samtal med varandra. Så höjs blodtrycket igen mot slutackordet.
1907 tog Mahler och Sibelius en promenad tillsammans i Helsingfors. Den förre beskrev sin inställning till den symfoniska formen: ”symfonin ska vara som världen. Den måste omfamna allting”.
Kanske finns det mycket av den inställningen i Jean Sibelius ”Symfoni nr.2”. Den är fylld av starka effekter, den spänner musklerna och här finns en imponerande musikdramatik.
Från första satsens vilja att berätta något fördes vi in i en hårdför dramatik i den andra delen. Vivacissimot blev snabbt och ettrigt medan avslutningen bjöd på sköna melodier och pampigheter. Lite grann av ett livscollage med en orkester i högform.