6 mars
Det här är så bra! De äkta musikanterna och det äkta paret Einarsdotter & Steinholtz har en lågmäld och sympatisk framtoning som gör det lätt att tycka om dem. Och som de musicerar!
Einarsdotter spelar lyriskt och månar om skönheten. Hon ger något av en programförklaring i och med reciterandet av Tranströmers fantastiska dikt ”Allegro”. I hennes spel finns långa partier som inte främst bygger på melodier eller improvisationer över sådana, snarare lyfter hon fram skiftande klanger och en stillsam men obändig rytmik.
Ackorden färgas ofta sparsamt eller på ett gängse jazz-vis, alltid smakfullt. Hennes spel kännetecknas också av nyansrikedom och ett avundsvärt anslag.
Steinholtz får mycket soloutrymme – rimligt då man är två som delar scen, men relevant också på grund av att han har mycket att förmedla. Detta gör han via ett suveränt basljud, en komponent som annars ofta blir en svag länk i helhetsbilden. Här finns både ett tydligt bett och en solid botten när basen talar och sjunger.
Den dryga timmen fylls av vistoner, lite blues och bossa som ligger bra till för dem båda, en Brubeck-låt och egna kompositioner. ”Armando's rhumba” är ett utropstecken. Mot slutet tänker jag ”men ska hon inte spela Chick Coreas 'Spain'?” Jodå, den kommer som sista ordinarie nummer.
Att spela jazz på duo innebär stora möjligheter och utrymme, något som Einarsdotter och Steinholtz utnyttjar till ett konstfullt samspel som är tacksamt för åhörarna att ta del av. Deras trygga och förtroliga kommunikation ger musiken goda förutsättningar, men den tilltalar även rent visuellt!
Själv njuter jag dessutom av att slippa applåder efter varenda solo…