Nigel Olsson, trummor; Davey Johnstone, gitarr; John Mahon, slagverk; Kim Bullard, keyboard; Matt Bissonette, bas
Saab arena, Linköping, 12/11
Trotjänaren Elton John är på världsturné och har förlagt den ena av sina två Sverigespelningar till Linköping. Det är inte så illa – för det här handlar faktiskt om en av pophistoriens största stjärnor genom tiderna. Alla kanske inte minns det, men den blivande Sir Elton – adlad 1998 för sina insatser inom såväl musik som välgörenhet – var under några år i början av 1970-talet snarast gigantisk.
I glappet mellan Beatles och punken fann det kortväxta, lätt knubbiga ensambarnet Reginald Dwight från Londonförorten Pinner en position på musikens stjärnhimmel som få andra har nått – om ens någon. I spelargången till Saab arena kom alltså i lördags en artist knallande som en gång fick 400 000 New York-bor att bege sig till Central Park i flock och farnöte.
Linköpingspubliken är heller inte speciellt svårflörtad. Redan under tredje låten, när Elton reser sig från flygeln och manar oss att ställa oss upp, då har de mest hängivna redan gjort det. Och resten av oss hakar på och ömsom sitter, ömsom står, ömsom dansar på stället under det två och en halv timme långa framträdandet.
Detta är en klassisk konsert; stjärnans hits kommer i en lång rad. Tjugofem sånger varav de flesta hittat en plats i den huvudsakligen medelåldrade publikens hjärtan under de snart femtio år som karln har stått i rampljuset: ”Daniel”, ”Sorry seems to be the hardest word”, ”Candle in the wind”. När ”Goodbye yellow brick road” letar sig ut i salen tänder vi våra tändar…, förlåt, mobiltelefoner, och svänger ljuskällorna i takt med de välkända tonerna från hans kanske allra största skivsuccé från 1973.
Man kan inte annat än buga för en artist som hållit på så länge och som alltjämt förmedlar en av allt att döma oförställd glädje över att få spela, spela, spela. Och för Eltonnostalgikerna blir det förstås en extra krydda att det är originaltrummisen Nigel Olsson och dito gitarristen Davey Johnstone som lirar.
Visst har Eltons ljusa röst mörknat med tiden – han fyller ju ändå sjuttio nästa år – men den är fortfarande klar och ren. Och i de ljusaste lägena tar slagverkaren John Mahon över sjungandet.
I ett av sina sällsynta mellansnack tackar Elton John oss åhörare för den kraft vi ger honom i hans musicerande. Att han och hans kompmusiker trivs på scenen är helt uppenbart – och ett fullsatt Saab arena får en konsert att minnas och vårda. En eloge även till ljudet på ett för de flesta okänt plan; en vän till mig med hörapparat var så lycklig över att även hörslingan höll mästarklass.