Lars Winnerbäck och Hovet
Cloetta Center, Linköping
Det dröjer till sjunde låten innan jag riktigt fattar. Det är då Lars Winnerbäck smyger sig fram till scenkanten och försiktigt hyssjar åt publiken. Och 10 700 personer, vilda av adrenalin efter att ha hoppat upp och ner i sex långa låtar, lyder uppmaningen. De blir knäpptysta. Winner-bäck börjar plocka på den akustiska gitarren, och så ljuder sången. Bakom scenen, på golvet framför, på alla sittplatser och jag tror till och med i VIP-logerna:
"Stockholm 02, maj med vackert väder. . ."
Det är då jag förstår hur oerhört stor Lars Mattias Winnerbäck från Vidingsjö är. Det är då jag inser att varenda person i hela denna ishall kan varenda textrad som kommer från scenen. Och att det enda skälet till att jag hittills inte har hört den ständiga allsången är att det har varit för hög volym.
Rörd Lasse
Den enda som inte riktigt klarar texten i "Faller" är Winnerbäck själv. Förmodligen för att han är så rörd.
Fram till dess har jag inte varit helt imponerad. Inled-ningen med en deklamerande Thorsten Flinck känns som väldigt mycket skojigare i teorin än i praktiken, ljudet är betydligt grötigare än i den konsertsal vi är vana att se Winnerbäck (det är tur att alla redan kan texterna) och det känns som att han har valt lite jämn-tjocka låtar att börja med. Under "Dom sista drömmarna" kommer jag till och med på mig själv med att mer stå och fundera på det som hänger i taket ovanför scenen (jättelika fröbollar? närbilder på Staffan Anderssons skägg?) än på vad som händer på scenen.
Men det går som sagt över. Via den likaledes softa "Över gränsen" drar Winnerbäck och Hovet i gång "Tvivel", som har blivit något av en nationalsång för Linköpingsfansen, och jublet når nya, oanade höjder. Winnerbäck dansar och ler på ett sätt jag aldrig sett honom göra, och låter som en fin gest den undanskuffade publiken bakom scenen få nästan hela sången.
Taket lyfter
När Johan Persson och Staffan Andersson byter gitarrerna mot dragspel och mandolin uppstår en liten paus, och då märks det att vi är i en hockeyarena. Hejaramsorna skallar, "Lasse W, Lasse W, Lasse W", men tystnar när det är dags för "Tanken som räknas" och "Kom änglar", snyggt ihopslagna till en enhet.
Sedan kör de mastodontlåten "Hugger i sten" där Wilmer X-gitarristen Pelle Ossler dyker upp och kör Ruskträsks saxofonsolo på gitarr. Taket håller på att lyfta, och det känns precis lagom att varva ner lite, vilket också sker när Thåström släntrar in och tillsammans med Ossler och valda delar av Hovet väser fram en snygg ". . . som eld". Ossler plockar fram stråken och Winnerbäck kommer tillbaka för att göra Dylans/Nationalteaterns "Men bara om min älskade väntar" som en mysig duett med Thåström, och sedan är det full fräs igen.
I sista refrängen på "Jag vill gå hem med dig" sprutar konfettin över publiken och de ser rätt glada ut på scenen.
"Tack så väldigt mycket"
Winnerbäck är inte känd för sina avancerade mellansnack, och den här gången är de mer kortfattade än någonsin. Jag förstår honom. En kväll som denna handlar mycket mer om hjärta än om hjärna, och en fras som "tack så väldigt mycket, Linköping" säger mer än långa berättelser om promenader längs Stångån.
Extranumren blir ett rent segertåg, och när Winnerbäck ensam med gitarr sjunger "Du hade tid" med tredje versens frågor "älskade de dig i kväll?" och "tog du dom med storm i kväll" är svaren givna.
Jag har upplevt Kent i Eskilstuna och Winnerbäck i Linköpings konsertsal, men Cloetta Center 4 september 2004 slår allt. Inte för att det som sker på scenen är det bästa jag sett eller hört, men hela paketet av kärlek, gemenskap och ömsesidig tacksamhet kommer att göra kvällen till något att minnas länge, länge. För publiken, Hovet och Lars Winnerbäck.