8 maj
– Det var ändå ett tag sedan man såg så här mycket folk här, säger en kille som står bakom mig vid HG:s scen och väntar på att Jenny Wilson ska äntra scenen.
Han har rätt. Det var uppenbarligen ett genidrag av John Doe att boka in Grammisvinnaren med fyra soloalbum i bagaget, för nog är det knökfullt hela vägen till lokalens bortre vägg. Publiken är också på sitt allra bästa humör och en mystisk Wilson med solglasögon, keps och skinnjacka med uppfälld krage hinner knappt gå på scenen förrän de gungar med och jublar.
Och det råder ingen tvekan om att hon är ett proffs. Wilson har varit med ett tag och vet precis hur man ställer till med show – ena stunden röjer hon ovanpå en högtalare, den andra är hon nere på golvet och dansar med publiken och den tredje spelar hon flöjt så att det skär rakt in i mikrofonen. Hennes excentriska uttryck går fint ihop med musiken från senaste släppet "Demand the impossible", som får en att tänka på en apokalyptisk variant av Blondies "Rapture" där stadskulissen blivit smutsig, kall och hård.
Men Wilsons sound blir också spelningens fall. Så pass teatralisk, grandios och mångbottnad musik kräver sin akustik, vilket ställer stora krav på lokalen. HG är för litet och ljudet blir skränigt och öronbedövande högt. Där de olika ljudelementen på "Demand the impossible" hörs tydligt på skiva, försvinner de här i ett jämnt brus. Detta, plus det faktum att konserten är lite för lång för sitt eget bästa, drar ner betyget en hel del.
Det är synd på en Wilson i högform.