Jag vet inte om det finns några "vanliga" jazzpianister, men om det gör det så är Anders Widmark inte en av dem. Ett exempel på det är varifrån han hämtar en del av sin repertoar; varken Flash & the Pan eller The Doors har väl fått så många andra möjligheter att bidra med låtar till jazzkonserter. När han tar sig an "No woman no cry" och "Blue suede shoes" är det inte för att göra sig lustig över originalen, tvärtom finns det respekt i hans sätt att belysa dem med Widmark-ljus.
Han är inte rädd för det enkla och helt rena treklanger utan en enda jazzfärgning. En jazzig attityd kan han nå på andra sätt, till exempel genom en ständigt närvarande bluesnerv. Inte sällan märks också närvaron av gospelrötter.
Inför varje nummer tar han god tid på sig och känner in vad som ska komma. Det gör att även åhörarna koncentrerar sig. Belöningen blir ett naturligt musicerande där varje fras och ton är exakt avvägd och rätt tajmad. Visst överraskar han ibland, men som lyssnare sitter man ofta och konstaterar "Ah, ja just det! Precis så! Mer!"
Hans egna kompositioner är fyndiga och lite poppiga. Han är ingen stor sångare i sin "What difference does it make", men tonfallet är äkta och hans eget. I stället för att uppfylla en viss kvot av standardlåtar återvänder han till psalmerna, vilka han närmar sig med sublim smak och känsla.
Medmusikerna Lennart Gruvstedt och Mattias Welin är följsamma och spelar strålande, men det är helt och hållet Widmarks egen föreställning. Efter bara en dryg timme känns det snopet att det är över, men den entusiastiska publiken tjatar till sig två extranummer.
Gunnar Ekermo