Han är tillbaka i Stockholm efter två dygn i Åre. Weeping Willows Sverigeturné har precis börjat och Magnus Carlson hämtar sig efter två gig på afterski.
Hur var Åre - var den någon som ropade att ni skulle köra "Ooa hela natten" eller "Jag går och fiskar"?
- Ha, ha, nästan. Folk är så extremt fulla på sådana här ställen. 500 människor står på ett disko, sen ska det avbrytas runt midnatt - för att vi ska spela. För en del är ju det skitprovocerande, för det enda folk vill då är att få se kändisar och höra Trackshits.
Men varför spelar ni på sådana här ställen då?
- Vi blir ju bokade på en del sådana här platser. Det ingår i jobbet. Det är bara att acceptera.
Har ni någon ambition att vinna ny publik?
- Nej. Jag vill bara åka och spela våra låtar för folk som vill höra dem. Jag har inget behov att bevisa något för någon.
Men blir man en sämre artist om man inte har nåt att bevisa längre?
- Kanske, faktiskt. Risken finns men alla artister som jag gillar, Paul Weller till exempel, för honom handlar det ju bara om att skriva bra låtar. Det är mitt mål också. För tio år sedan var jag så mycket osäkrare som människa och jag var verkligen känslig för allt vad folk tyckte.
- Vissa kritiker skriver i dag att jag borde gå tillbaka till något som jag var för tio år sen, för att de vill se mig som den där svartvita snubben från 60-talet med rockabillyfrisyr, som ska vara jättedyster, trots att vi har gjort fem skivor och bytt stil varje gång. Jag går inte tillbaka och på det sättet kanske jag bevisar något. Att jag vägrar låta mig bli något andra önskar.
Varför har ni aldrig satsat utomlands?
- Det finns två sätt att slå utomlands: antingen turnerar man sig till framgång, vilket innebär att man betalar själv för att få spela. Man åker runt på olika ställen i Tyskland och försöker vinna en publik. Eller så har man ett skivbolag som tror sjukt mycket på en och som satsar på marknadsföring, betalar hotellen, resorna och boendet. Men när vi började runt 1997, så var vi runt 26-30 år gamla. De flesta hade familj och barn, vi kunde inte bara dra iväg på turné i Europa i ett halvår och betala för det själv. Dessutom hade vi ingen hit direkt.
Låten "Touch Me" blev väl en hit i hela Europa?
- Jo, förvisso. Men samtidigt ligger vi på ett bolag som hellre satsar på Robbie Williams än ett konstigt litet band från Sverige.
När inser man som artist att det man gör är dåligt?
- Det gör man nog inte förrän det är för sent. Det är dilemmat med att vara låtskrivare. Man kan tycka det man gör själv är skitbra och kul, men det är alltid svårt att se sig själv utifrån. Förhoppningsvis fattar man det när folk slutar komma på konserterna. Det är ju som ett fotbollslag, man kan inte bara kräva att man ska vara given i startelvan bara för att man var grym en gång i tiden. Man måste inse att man inte längre platsar.
Vad tror du om spelningen i Linköping?
- Vi spelade där för ett år sen. Det var jätteroligt. Vi spelade länge och vi körde några covers minns jag, men något sånt blir det inte nu.
Om det bara dyker upp massa gubbar i pingvinjackor, som kommit in på företagsbiljetter och som bara vill höra "Blue and alone" - hur reagera du då?
- Ha, ha, man får bara köra på och riva av giget. Det skulle vara skittråkigt. Man vill ju helst spela inför en publik som är på ens sida, som vill uppleva konserten tillsammans även om låtarna är introverta.
Hur känner du igen din publik?
- Vår publik sjunger inte med i låtarna, även om de kan texterna. Om det är någon som börjar sjunga så står det alltid någon bakom som säger "ssscchh!" För de vill höra mig sjunga och det är en härlig känsla.
Weeping Willows framträder i Konsertsalen i Linköping 12/4 kl 19.