5 oktober
Söndagseftermiddagens begivenhet var ingen regelrätt konsert, utan mer av ett möte med en av de riktigt stora veteranerna i svensk jazz: trumpetaren, kompositören och arrangören Bengt-Arne Wallin.
Det hela inramades av att pålitliga Östgötabandet spelade tidiga Wallinarrangemang av två evergreens, ”Moaning” och ”Stars fell on Alabama”. Det klingade utmärkt jazz-klassiskt, smakfull kammarjazz av bästa märke.
Wallin, född i Linköping 1926, berättade om sin relation till staden, om Vasavägen, yrkestankar, Saab, villaliv . . . Men också om hur längtan efter den stora världen, musiken, Thore Ehrling och Ellington lockade iväg honom. I den mogna publiken nickades det då och då igenkännande när gamla lokala musikprofiler nämndes vid namn.
Enligt honom själv har Wallin inte besökt staden som musiker sedan han var i Folkets Park med Arne Domnérus i mitten av 50-talet – märkligt! Ett gott och motiverat initiativ att bjuda hit honom, således. Självklart har han hur mycket som helst att berätta, det mesta var hörvärt om än ganska ostrukturerat, vilket resulterade i att det tempo och den framförhållning som musikstyckena kännetecknades av lyste med sin frånvaro mellan dessa.
Men när det väl spelades så hördes genast hans professionella handlag i de udda och spännande kompositionerna och arrangemangen. Några hade han skrivit speciellt för Östgötabandet och detta tillfälle. Han spelade inte själv men ledde de sju musikerna i bland annat några av sina folkvisearrangemang, en genre där han tillhör de banbrytande. Från 70-talet minns jag med glädje hans båda skivalbum med psalmer respektive barnvisor, och lyckligtvis hade han valt att återanvända några av dessa. De är oerhört bra, speciellt ”Har du sett herr Kantarell” och ”Uppå källarbacken” är kluriga och fulla av humor.