Konceptet från Wadlings senaste James Bond-platta gällde även för den här konserten: avskalade och ibland överraskande versioner av kända låtar. Här fanns covers från de mest skilda håll: Stina Nordenstam, Radiohead, Bowie och en fin version av Rupert Hines "I hang on to my vertigo".
Med sig hade han tre ypperliga musiker: cellisten Sebastian Öberg, Per "Ruskträsk" Johansson på träblås (eminent spel på barytonsax) och så Christian Olsson som sprang mellan gitarrerna och trummorna och den lilla synten. En myckenhet av elektronik spädde på fylligheten, men de förinspelade beståndsdelarna hade jag klarat mig utan. Annars var arrangemangen intelligent gjorda och utnyttjade resurserna för en så liten ensemble.
Tillför ingentingVisst gavs Bond-klassikerna en ny och intressant belysning, men jag tror inte att en sparsmakad ljudbild automatiskt betyder att "melodiernas kvaliteter befrias från de överlastade originalversionerna" - i fallet Bond är ju den svulstiga anspråksfullheten ett bärande element. I flera fall tillförde det lilla formatet ingenting, "You only live twice" var kanske den som passade bäst.
Någon märkvärdig sångare i konventionell mening är inte Wadling. Samtidigt vilar hans status och popularitet på just det faktum att han INTE är ytterligare en Peter Jöback som surfar sig fram ovanpå sångerna. På scenen var hans blick begravd i textpärmen utom i hans signaturmelodi "The freaks" från hans tid med Cortex.
Långt från divighetHan odlade sin framtoning av underdog och olycksbarn och var så långt från divighet man kan komma. Ibland var rösten mjuk och försiktig, men då blev den samtidigt mer alldaglig och han lät som vem som helst. Bäst var han när det brände till, som i den malande "Me and the devil blues" av Robert Johnson. Och allra mest njöt jag av den Bo Diddley-ekande "Cherokee dance" från hans pånyttfödda Blue for two´s senaste skiva.
Det enda jag önskar är att han hade hållit tassarna ifrån Procol Harums "A salty dog"; den är helig och får inte röras!
Gunnar Ekermo