Det här är fjärde eller femte gången supergitarristen Emmanuel är i stan. Kanske är han inte samma sensation längre, med tanke på alla tomma stolar bland den övervägande manliga publiken. Men han är fortfarande samma fenomen, och det förvånar mig att han inte är ännu mer berömd och publikdragande än vad som är fallet.
Virtuositet är ett av hans adelsmärken, men det betyder mer än att bara spela fort. Racer-spelare går det tretton på dussinet av, men Emmanuel är virtuos även i att variera sig, i originalitet och i att utnyttja sitt instrument till det yttersta. Visst bländas man av hans fingerfärdighet, men lika imponerande är att det inte är hans enda eller främsta vapen. Han har tillräckligt med uttryck och spelstilar i sin palett för att kunna och våga hushålla med dem. Först och främst verkar han vara en glad speleman.
Trots ofattbart avancerade framföranden är det han utgår från ofta påtagligt enkla låtar, inte sällan med en folklig klangbotten. Bland alla nummer på överväxel profileras balladerna extra mycket, exempelvis den flageolettspäckade ”Secret love”, på-begäran-låten ”Michelle” och kärlekssången till hans dotter ”Angelina”.
Gitarrerna Emmanuel har med sig är minst sagt förstklassiga, trots en bitvis hårdhänt behandling håller de stämningen och låter rent och klart. Han strösslar sina arrangemang med tricks och klyschor och effekter, men använder inte samma konster mer än en gång. Vilken musikant!
Det krävs något extraordinärt för att kunna hålla åhörarnas intresse vid liv när man är ensam på en stor scen med bara en akustisk gitarr. Emmanuel har den förmågan. Om och när han återkommer hit – se till att ni får uppleva honom! Ni kommer inte att ångra er. Men ni kommer kanske att undra om han verkligen spelar samma instrument som vi andra, när vi sitter där och harvar med våra D och A7.