Danko Jones. Snart lika helyllesvenskt som mellanmjölk och midsommar. Publiken älskar Kanadensarna lika mycket som bandet älskar Sverige. Anledningen till att Danko Jones år efter år mil efter mil fortfarande lockar till sig publik är att man vet vad man får.
Det är garanterat fullt ös. Det är inga farthinder. Maskineriet hackar aldrig. Motorn startar alltid på första försöket och det är lite sådär lagom farligt. Som ett Stiftelsen fast med betydligt mer attityd.
Inga fel med det, absolut inte. Du får valuta för entrépengen.
Man vet att riffen kommer studsa mellan tak och revben. Man vet att låtarna kommer dra ner allsång. Du vet att hitsen levereras klanderfritt. ”Had Enough” ÄR en grym låt.
”I Think Bad Thoughts” funkar alltid överallt oavsett.
Där i ligger även nackdelarna. Det blir en transportsträcka. Oavsett om det är i ett tält på Bråvallafestivalen eller på Arbis en kall novemberkväll så vet du vad du får.
Mellanmjölk med huggtänder.
Nej tacka vet jag öppningsorkestern Skraeckoedlan.
Maken till tung-gung har jag nog sällan upplevt tidigare.
Det är så fantastiskt mörkt, så djävulskt hårt, så förbannat svängigt och så olikt någonting annat.
När öppnings-covern ”Mammuten” sitter inlindad i taggtråd med efterföljande ”Äppelträdet”.
Ja då är det bara konstatera att Skraeckoedlan vinner på knockout efter ett enda slag, och det slaget krossade varenda ben i min kropp. När ”Tale Of Squidman” framstår som ett episkt magnum opus som aldrig någonsin vill stanna av. Ja vad ska man göra?
Vi skulle kunna ta ett snack om avslutningsröjet på ”Cactus” också. Men tyvärr räcker varken rader eller ord till för att ens kunna försöka beskriva alla de känslorna.