Viljan att underhålla räddar 50-talsshowen

Buddy Holly hade dött i en flygkrasch, Elvis var i Tyskland för att göra lumpen, Chucken och Jerry Lee kom i klammeri med rätt-visan.  Att kungarna var bortaöppnade för sångare med lite mjukare framtoning: Sådana som Paul Anka, Neil Sedaka, Dion och Lesley Gore.
Deras låtar placerade sig mitt emellan schlagers och rock och benämns också ”schlock” av musikvetarna. Peter Jezewski hör hemma bland dessa, låtar som ”Oh Carol”, ”Teenager in love” och ”Crying in the rain” passar honom perfekt. Och det är också i den traditionen hans band The Boppers fick sina framgångar.Men tre timmar i sällskap med Neil Sedaka och hans själsfränder håller inte hela vägen.

Jezewski är en klok och rutinerad bandledare. Han delar generöst med sig av utrymmet till medmusikanter och gästartister, bland dem Tone Norum och SvenneHedlund.
Ett fynd i sammanhangetär unga Sara Larsson.
Hon sjunger tjejstämman i ”Hey Paula” och belönas med första aktens längsta applåd. Efter en så sliskig låt! Snacka om att nostalgi inte är något att leka med.
Efter paus gör Sara ett Lesley Gore-medley med balladen ”You don’t own me” som självklar höjdpunkt. Att det är vanskligt att tolka tidtypiska sångerskor som Ronnie Bennett i The Ronettes, Petula Clark eller för den delen vår egen Anita Lindblom visar showen med eftertryck.
Men det är för all del kul att en stund flyta med i den strida nostalgiströmmen och  i tanken resa tillbaka till 1962, när man fick all musikalisk näring via radioprogrammet ”Tio i topp”.
Så drar Peter en skröna om hur det var att lira med Chuck Berry, en av gitarr-isterna drar igång riffet till ”Johnny B Goode” och hela gänget bara öser. Rockmusik behöver inte vara krångligare än så.

Minus för den grötiga ljudbilden, de sövande schlocklåtarna och det stundtals sega tempot. Men plus för viljan att underhålla, alla snygga kläder, publikkontakten och de två häftiga sportdansarna som även roade ögat. Som sagt, nostalgi är inget att leka med, publiken gav showen en stående ovation.