Vibrerande toner med kammarsolister

CCCC Östgöta kammarsolister, Östergötlands musikdagar, S:t Larskyran i Linköping

Foto: Daniel Bennelid

Konsert2014-08-16 10:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Östgöta kammarsolister med Sofie Sunnerstam (konsertmästare), Aleksander Sätterström, Lovisa Ehrenkrona och Josep Esteve Cortés, violin; Damon Taheri och Sofia Hansen, viola; Alexandra Carlgren, Rebecka Lagman och Pelle Hansen (solist), cello; Jonas Nordberg, teorb.

15 augusti

Mendelssohn, Vivaldi och Tjajkovskij stod på programmet då relativt nybildade (2012) ensemblen Östgöta kammarsolister framträdde på fredagkvällen. Alla har rötter i Östergötland och de framträder i denna konstellation på projektbasis.

Konserten öppnade med Mendelssohns stråkoktett, komponerad av den då blott 16 år gamle blivande mästerkompositören. Musikerna framförde Allegrot väldigt samspelt och tajt. I Andantet hade jag gärna upplevt ett större driv och ett aningen innerligare uttryck, men flödet återkom i Scherzot. Och i finalen i det avslutande Prestot arbetade sig ensemblen upp till en dramatisk och härlig avslutning.

Boxholmsbördige Pelle Hansen spelade huvudrollen i nästa nummer: en av de 26 cellokonserter som den produktive Vivaldi komponerade. Hansen är en flitigt anlitad cellosolist som vurmar speciellt för den tidiga musiken. Han gjorde verkligen Vivaldis verk rättvisa, inte minst i passagerna där cellon är ensam, endast ackompanjerad av teorben, den stora bas-luta som Jonas Nordberg så vackert spelade. Härligt att höra!

Kvällen avslutades med Tjajkovskijs intryck av den resa han gjorde till Florens 1890: en stråksextett i fyra satser som sjuder av hetta, gatumyller, folkliv och floden Arnos framfart. Den oerhört vackra andra satsen, Adagio, bygger på ett tema som börjar i cellon för att sedan leta sig upp till både violin och viola. Under temat ligger de andra instrumenten i pizzicato. En av Tjajkovskijs allra vackraste sidor.

Musikerna i Östgöta kammarsolister är skickliga och vi kommer säkert att få fortsätta höra dem spela ”de närmaste decennierna” som inledningstalaren Staffan Mårtensson påpekade. Möjligen blir de ibland lite för mycket individualister och solister, men ambitionen och spelskickligheten går inte att ta miste på.