Det står en liten man i blå kostym och grå hatt längst fram på Globens scen. Han ger ett blygt intryck, kanske också ett förväntansfullt. Som om han, låtskrivargeniet och Polarprisvinnaren Paul Simon, längtat efter den här stunden lika mycket som vi i den tiotusenhövdade publiken.
Vi har stämt träff för att fira att Simons album "Graceland" fyller 25 år. Noga räknat är det 26 år sen den kom ut, men firandet har dragit ut på tiden. "Graceland" är kanske Simons viktigaste album i solokarriären. Efter Simon & Garfunkels återförening i början på 80-talet minskade publikens intresse för Paul Simons person. Hans långfilm "One trick pony" hade floppat och albumet "Hearts & Bones" sågades av kritikerna. Vad göra?
Paul Simon for 1985 till Johannesburg och spelade in tillsammans med sydafrikanska musiker. Mötet mellan Simons mjuka pop och traditionell afrikansk musik blev en klassiker som sålde i 14 miljoner exemplar. Kruxet var att det rådde ett kulturellt embargo mot att uppträda och spela in i Sydafrika och Simon hamnade på FN:s svarta lista.
Han fick trösta sig med att den påföljande "Gracelandturnén" tillsammans med afrikanska musiker och sångare blev en dundersuccé som varade i fem år och att musikforskare i efterhand har konstaterat att Simon i högsta grad medverkade till att ge den afrikanska folkmusiken en rejäl skjuts.
Nu är det dags att få återhöra låtar som "The boy in the bubble" och "Homelands" live och mina förväntningar är skyhöga. Men den lille mannen i den blå kostymen gäckar dessa. Han tänker inte spela "Graceland" i sin helhet utan föredrar att pytsa ut låtarna lite då och då under konserten.
I stället öppnar han med "Kodachrome" och "Gone at last" i forcerat tempo. En cover på Jimmy Cliffs "Vietnam" leder till egna reggaelåten "Mother and child reuinion". En innerlig "Hearts & bones går över i Elvis gamla "Mystery train. Det är bra, för all del, men jag känner mig ändå irriterad, när ska firandet av "Graceland" börja.
Någonstans mitt i showen händer det. Sydafrikanska sång- och dansgruppen Ladysmith Black Mambaza studsar in på scenen. Och så lyfter det äntligen i den genomvackra stämsången i "Diamonds on the soles of her shoes". Många i publiken kommer på fötter, det är svårt till och med för en stel 62-åring som undertecknad sitta still. Här är det världsklass på världsmusiken.
Men redan efter fyra låtar dansar Ladysmith Black Mambaza ut. I stället tar trumpetaren och sångaren Hugh Masekela över scenen. Han får med sig publiken i "Mandela (Bring him back home)" men själv börjar jag snegla på klockan.
Sista låten är given: "You can call me Al", Paul Simons hitlåt från "Graceland". Globen jublar. Jag väntar på att alla musiker och sångare ska förenas i extranumret, det skulle bli cirka 20 personer. I stället kommer den lille mannen i den blå kostymen ensam in och trollbinder publiken med röst och gitarrspel i "Sounds of silence". Globen stillnar, det är bara att ge sig, på nåd och onåd.