Konsert
Vapnet och Le sport
John Doe, Herrgårn 29/9
Sist jag såg Vapnet var på Hultsfreds Rookiescen. Publiken bestod nästan uteslutande av journalister och det enda jag kunde tänka på var att sångaren ser ut som Kristian Luuk. Sexmannabandet kändes blyga och nästan lite ledsna på scen.
På Herrgårn däremot bjuder de på popkonsert med en dansande blåssektion som kan få vem som helst att vilja flytta till Östersund. Vapnet visar att det som brukar kallas twee inte behöver vara blodfattigt och skoskådande. De har låtar som håller och fina invävda xylofon- och tvärflöjtsslingor.
Det enda Vapnet lider av är att Martin Hanbergs röst ibland känns platt, vilket förstärker den klagande känslan i vissa av sångerna. Men texterna är precis som i systerbandet Sibiria högklassig poppoesi.
Herrgårn måste vara ett av de bästa spelställena i Sverige ur bandens synvinkel. Det är tillräckligt litet för att alltid kännas fullt och lokalen är hög, smal och mörk, vilket gör det lätt att skapa stämning. Indiepubliken är förlåtande, alltid framme vid scenen och med på nästan vad som helst.
När danspopparna Le sport går på som andra band gör de två späda pojkarna i skrynkliga t-shirts ett tafatt intryck. Sången låter stundtals ganska falsk och det ser ut som om de inte riktigt tar sig själva på allvar.
Det är modigt av Le sport att vänta till femte låten med att spela en av sina två hittar. Deras självförtroende på scen verkar växa för varje låt och det är onekligen en bravad att kunna dansa snyggt och kunna spela elpiano på samma gång.
Men den dramatiskt ut-smetade och boainlindade versionen av trackshitten "Tell no one about tonight" som avslutar uppträdandet känns mer karaoke än konsert.
-- Så jävla bra, Vapnet kan ta sig i röven, säger en lycklig poppojke efter att Le sport gått av. Jag håller inte med men jag är glad för hans skull.