Denna färgstarka stråkkvartett salufördes med utropet "Energi, engagemang, passion". Visst fanns dessa kvaliteter på plats, men inte lika mycket i alla de framförda verken. Dvoráks Ess-durkvartett har jag inte hört tidigare och saknar referenser, men nog var de tre första satserna lika varandra till uttryck och intensitet. Först när de folkmusikaliska impulserna anades i den sista satsen kändes det som att något utvecklades.
Så presenterades en kvartettsats av Roumain med "nu till något helt annorlunda", och det var i sanning ingen överdrift! Upphovsmannen har en bred bakgrund i bland annat rock och hiphop. Här fanns inga melodiska teman, i stället var en obönhörlig puls det bärande elementet. Satsen ackompanjerades av handklapp à la stiliserad gospel, inte så vanligt vid kammarmusikaliska begivenheter. Av musikerna krävdes inlevelse och utspel, något som givetvis bidrog till intrycket. Cellisten Astrid Schween var med sin särskilda utstrålning något av en centralfigur på scenen.
Men hur mycket av värdet består i att något vågar vara rejält annorlunda i det vanligtvis städade stråkkvartettidiomet? Kanske blir reaktionen "oj, går det att göra så här också?" viktigare än den faktiska musikupplevelsen. Det är som när Kronoskvartetten spelar Hendrix "Voodoo Chile": kul, intressant och imponerande, men inte så angeläget och miltals ifrån vad originalet förmedlar.
Med Ravels F-durkvartett bjöd Lark Quartet på strålande kammarmusik: varierat, rikt på färgskiftningar och med den ljuvliga harmoniken varsamt omhändertagen. När Deborah Buck ersatte Lisa Lee som primarie blev klangbilden varmare än i Dvoráks fall - även han hade behövt mer värme.
Som extranummer spelades "Do it again" - det vill säga Gershwins, inte Beach Boys!