Simon & Garfunkel
Globen, Stockholm
25/7
Bara timmar efter att fyrverkeripjäserna från Gyllene Tiders Stadionspelning slocknat var det dags för nästa tillbakablickande konsert, Simon & Garfunkel på Globen. Under veckan har dessutom Van Morrison och Stevie Wonder gästat Stockholm. Bra, färgstarka artister allesammans, men med storhetstiden minst tjugo år bakom sig. Ändå har de tillsammans dragit 120 000 konsertbesökare på en vecka. Det säger något om musikklimatet i vår tid.
Simon & Garfunkel spelade in ett drygt 50-tal sånger under sex år på sextiotalet. Minst 20 av dessa kan räknas som klassiker, ett fantastiskt facit. Sånger som "Bridge over troubled water", "The sound of silence" och "The Boxer" har behållit greppet om den stora publiken i 40 år och kommer att leva långt in på 2000-talet. Att få höra dessa i värdiga versioner med upphovsmännen känns stort.
Värdigt är ett ord som beskriver hela showen. Paul Simon och Art Garfunkel tar publiken på allvar och tramsar inte bort sångerna med fånigt mellansnack. De sjunger fortfarande fint även om Garfunkel änglalika röst har mist något av sin lyster.
Stämsången sitter
Inledningen är trevande. Simon & Garfunkel släntrar in, anspråkslöst klädda i jeans, grön t-shirt respektive lila skjorta. "Old friends" görs pliktskyldigt och sånger som "I am a rock" och "America" känns släpiga och sega. Garfunkel hetsar bandet att öka tempot, men det kommer inte loss.
Mer uppknäppt blir det i "Baby driver", men merparten av Simon & Garfunkels tidiga folkrock inbjuder inte musikerna att sträcka ut, det är fyrkantig musik som befinner på miltals avstånd från den fria, organiska världsmusik Paul Simon senast bjöd på i Globen.
Visan "Kathy´s song" får en innerlig tolkning där Paul Simon briljerar med flageolettspel på gitarren. Det får Garfunkel att utbrista:
- Jag älskar denne man. Vi kan se tillbaka på 50 års vänskap.
- Och 48 års grälande, replikerar Simon. Nuförtiden orkar vi inte ens gräla, vi är utmattade.
Det är ingen hemlighet att relationerna mellan Simon & Garfunkel alltid varit ansträngda. Av det märks inget denna afton, det skämtas, kramas och stämsången sitter som en smäck. De berättar om sina första stapplande år som musiker, hur de som Tom & Jerry spelade in låten "Hey, schoolgirl". De drar en vers på den och kallar in inspiratörerna The Everly Brothers på scenen.
Magnifikt slut
Det är kul, Don & Phil är i fin form, bränner av "Wake up little Susie" och ett par ballader och förenas med Simon & Garfunkel i "Bye bye love". Och vi publiken klappar förstås takten i baktakt, precis som på skivan.
Efter det går spelningen som på räls. Sjumannabandet låter allt bättre. "Mrs Robinson", som ackompanjeras av bilder av Dustin Hoffman i filmen "Mandomsprovet", får ett salsaliknande sväng och i "Keep the costumer satisfied" tillåts några korta men uppsluppna solon.
Slutet är magnifikt. "American tune" och "My little town" hämtas från Simons soloplattor. De får showen att lyfta och tar oss fram till den givna finalen: "Bridge over troubled water".
Garfunkel sjunger första versen rakt och okonstlat, Paul Simon tar den andra och överraskar med att improvisera över melodin, han sjunger med hela kroppen och liksom målar melodin i luften med mjuka fingerrörelser. Musikerna ger allt tyngre understöd och Garfunkel framkallar gåshud med sin hjärtskärande satsning i sista versen.
Men ändå, 1350 spänn för en konsertbiljett är på tok för mycket. Biljettpriserna har passerat smärtgränsen för länge sen. Det känns girigt och så himla påkostad var verkligen inte Simon & Garfunkels show.
1350 spänn för en konsert? Simon & Garfunkel gör vad de kan för att ge valuta för entrén. Låten "Keep the costumer satisfied" fick ny betydelse i Globen.