Videon är inte längre tillgänglig
Miriam Bryant
Stadsfesten
Kungsträdgården, Linköping 27/8
I april drog Bryant massor av folk till sin konsert i Garden, hennes succé i TV:s ”Så mycket bättre” bidrog till det. Även i lördags ville en stor och entusiastisk publik ta del av stadsfestens namnkunnigaste artist, som bland annat regerar på Svensktoppen som ingen någonsin gjort. Vi fick höra alla de tre låtar som hon just nu har högt placerade på den listan.
Det är skillnad på att göra ett kort framträdande vid en festival och att ha en hel konsert till förfogande; vid en sådan finns större möjligheter till att äga scenen med ett taktiskt upplagt program och ha svängrum till att tänja på saker och ting. Men Bryant hanterade festivalformatet på ett suveränt sätt, och hon hade många bejublade låtfavoriter att strössla över den timslånga showen, såväl från hennes gamla som hennes nya repertoar, förutom publikfavoriterna från ”Så mycket bättre”.
Efter att hon börjat med trotjänaren ”Finders keepers” följde Niklas Strömstedts vackra ”One last time”. Det lät bra och jag välkomnade den humana volymen som gjorde hennes och bandets insatser tydliga. Hennes soulindränkta röst lät fantastiskt, märgfull och lite lagom ”sliten” över hela tonomfånget. Hon rörde sig flitigt över scenen och var mån om publikkontakten, något som belönades med att den åldersblandade publiken sjöng med i så gott som alla nummer, vare sig de var ombedda eller ej.
Kasten mellan Bryants egna låtar och tolkningarna från ”Så mycket bättre” gjorde det hela lite splittrat. Jag fick en känsla av att hon föredrog sina egna alster, men hon kunde givetvis inte ignorera hur jublet steg vid varje TV-cover. ”Vi kör en TV-låt till, det blir väl roligast så” sa hon lite ironiskt. Hon kunde i alla fall glädja sig åt bifallet och allsången i den egna ”Black car” och den avskalade ”Weak heart” – fina båda två!
Hennes charmiga mellansnack var avspända, flera låtar var riktigt starka och musikerna var disciplinerade och kompetenta – det är klart att man efter ”Ett sista glas” gick därifrån med ett gott helhetsintryck. Fick jag önska något så vore det fler låtar som inte gick på halvfart. Bryant var angelägen om att få publikens hjälp med stämningsförhöjande handklapp, men sanningen är att det inte svängde på ett sätt som inbjöd till något sådant. Jag längtade efter att det någon gång skulle komma loss rejält - det fanns definitivt mer att ge, men energin kändes liksom återhållen.
Men det är min enda reservation – och rösten var sagolik. Även det optimala vädret och festivalstämningen är värda ett högt betyg!