Förband: Morami, Elden är lös
L'Orient, Linköping
28 februari
Les Big Byrd är mästare på att blanda motsatser och att få slutresultatet tilltalande för en bredare publik än vad som borde vara möjligt. Musiken är både vacker och ful, utförandet är egensinnigt men ändå med en kommersiell fernissa. Det är Motörhead på LSD, eller Hawkwind på sitt allra mest fokuserade och poppiga humör. Alla mina liknelser grundar sig förmodligen i Frans Johanssons Rickenbacker-bas. Trumslagaren Nino Keller imponerar längst bak på scenen, inte främst med den ljusslinga han fäst på överkroppen utan med sitt ekonomiska, nästan robotliknande men ändå supersvängiga trumspel. De lägger en bastant och monoton grund som smyckas ut av keyboardisten Martin Ehrencrona. Långa instrumentala sjok får ibland finna sig i att bli avbrutna av gitarristen Jocke Åhlunds sång.
Nu består ju hela bandet av rutinerade och framgångsrika musiker så det är inte någon överraskning att de vet hur man mejslar ut en smittande refräng men det som glädjer mig mest är att de förpackar popkänslan i en psykedelisk krautrock-kostym från sjuttiotalet. På scen förstärks allt och blir tyngre, de monotona delarna sträcks ut, ljudexperimenten slingrar sig runt det svettiga framförandet. Inledande ”White week” sätter stämningen som sedan håller i sig genom spelningen.
Tidigare under kvällen har snart skivdebuterande bandet Elden är lös imponerat på mig med sin återhållna svenska proggrock medan indiepoppande Morami har strukit mig mothårs med sin lätt schizofrena blandning av exotiska partyrytmer och kritvit The Police-funk.