Jag vill börja med några ord om kvällens förband. Ett tjugotal elever från Motala Musikskolas Blåsorkester i en lång rad på scen. Ålder någonstans mellan sex och tolv år utrustade med tromboner, trumpeter och en tjej på valthorn. Efter ett par solonummer fick de så chansen att spela med Carling, "stjärnan".
Tillsammans bjöd de på ett New Orleansdoftande "Call and respons" nummer där Carling tog täten och barnen skulle följa efter.
Ibland gick det jättebra och ibland gick det inte riktigt lika jättebra men det var bra ändå.
För denna deras musikaliska insats delar jag ut tre små c. Så här ser då det ut. ccc
StandardlåtarSedan började då själva huvudakten med att Motala Storband intog scenen. En majoritet män klädda i svarta silkesskjortor och matchande mörka byxor. Trumslagaren hade vita hängslen utanpå sin skjorta och pianisten bar kavaj. Vet inte om man kan läsa ut något av detta. Möjligtvis att det är något mer status i pianospel än trumspel. Detta låter jag dock vara osagt.
Två kvinnliga orkestermedlemmar balanserade upp det hela något, bara genom att vara kvinnor. Så att säga.
Så Storbandet igång med en standardlåt just för sådana här tillfällen "Come fly with me". Så fortsätter det genom hela konserten. Gamla beprövade, men ack så söndersjungna melodier, som "On a clear day", "Sweet Georgia Brown", "The lady is a tramp". Finns det inga andra låtar?
Ut i kulissenTrevligt kanske man kan benämna det, eller ljummet.
Carling går på och av scenen i ett. Sjunger eller spelar något för att försvinna ut i kulissen och ge plats för Motala Storband och dess sångare.
Gunhild Carling gör så gott hon kan och lyfter kvällens föreställning med sina solonummer.
Ulla Billquists gamla fina "Säg hur har du det med kärleken idag" blir kvällens höjdpunkt.
En riktig rysare. (Varför skrivs det inga sådana låtar idag?)
Stepp och blockflöjtHon steppar, spelar "Amazing Graze" på säckpipa och drar ett par solon på blockflöjt.
Det är kul så länge det varar men så ska hon ut i kulisserna igen och då är det inte lika roligt längre.
Publiken verkar nöjd och det blir ett extranummer efter vilket Gunhild Carling vänder sig in mot scenen och orkestermedlemmarna och säger: "Det var ett mycket unikt möte det här"
Ja, så kan man också beskriva det.