Jag inser snabbt att jag gjort ett grymt misstag när jag glömde minaöronproppar. Jag har nämligen inte räknat med att 1 000 flickor mellansju och tretton år kan föra ett oväsen utan dess like. De ylar somgalningar redan under insläpp, tar i för kung och fosterland närrökmaskinerna sätter igång för att skrika besinningslöst när Darin ochhans två dansare kommer in. Att lyssna efter musiken är snudd påhopplöst. "Kan jag få lite mer sång i monitorerna, hehe" säger Darinmed ett ursäktande skratt.
Darin är ett fenomen. För 40 år sedan rullade Elvis Presley höfternaså att flickorna svimmade drösavis, och rätt många manliga musiker kanbära epitetet "flickidol". På det sättet är inte Darin särskilt unik.Men han har helt klart star quality, med en röst som både bär ochlyfter och en slående pondus på scen.
Jag försöker komma på någon annan som har skapat en sådan härhysteri under de senaste åren och kan faktiskt inte minnas en enda sommäter sig med den blygt leende grabben från TV4:s talangjakt.
Jag undrar om Darin är med i matchen om fem, tio år. Man vet aldrig,Robbie Williams lyckades lämna pojkbandsstämpeln för en framgångsrikFrankie Boy-image, medan killar som Shakin Fredrik är bortglömda förlänge sedan. För det är så med småflickors kärlek: den är glödandehängiven, men inte särskilt långvarig.
De flesta tröttnar snart på balladsångaren med sammetsblick tillförmån för mer utmanande typer. Men man ska inte underskatta killar somDarin.
När de är som hetast kanaliserar de tusentals flickors längtan och lycka. Och det är väl ett uppdrag så gott som något.