Megadeth levererar en ”greatest hits”-spelning som borde lyfta till högre höjder än vad den faktiskt gör. Ett visuellt undermåligt band är boven i dramat.
Banddiktatorn och välkände surgubben Dave Mustaine kommer direkt från Finland där han vägrade spela om restaurangen i VIP-tältet inte slutade servera lax. En ny variant på temat från den pånyttfödde kristne 52-åringen som tidigare gjort sig känd för att vägra framträda om band med misstänkt sataniska namn inte strukits från festivalers artistutbud.
Om det pågick några dramor backstage på Skogsröjet vet jag inte, men efter en kvarts försening kommer bandet i alla fall ut på scenen. Långsamt. Utan extravaganser. Det här är ett band som låter musiken föra talan. Tyvärr är inledningen med "Hangar 18" och "Wake up dead" rätt seg och fylld av blixtrande gitarruppvisningar. Det är låtarna från skivan "Countdown to extinction" som fungerar bäst, där gruppen hittar en perfekt blandning av aggressivitet och melodier. De får både publiken och bandet att tända till lite extra. Som första band på Skogsröjet har Megadeth med sig stora TV-skärmar på scenen. Kvartetten kan verkligen behöva all visuell hjälp de kan få för det sprudlar inte direkt om dem. När Dave Mustaine inte sjunger eller står böjd över gitarren i ett frenetiskt gitarrsolo håller han sig helst i bakgrunden, med den röda hårmanen som en gardin framför ansiktet. Gamle parhästen Dave Ellefson liknar mest en mysfarbror som lite förstrött plockar på basens strängar.
Thin Lizzy-covern ”Cold sweat” är oförklarlig, det får ju bara Megadeth att jämföras ännu mer med Metallica, något som Dave Mustaine försökt undvika i trettio år. Men avslutande trippeln ”Symphony of destruction”, ”Peace sells” och ”Holy wars... The punishment due” visar att faktiskt finns en växel till hos Megadeth, den borde bara ha lagts i tidigare.