Konsert
CCC
”Score” – spelmusik
Linköpings Akademiska Orkester, KTH:s Akademiska Kapell, sopran Sabina Zweiacker, dirigenter Gunnar Julin och Merete Ellegaard, presentatör Orvar Säfström
Crusellhallen i Linköping 29/3
Orvar Säfströms koncept med symfonisk musik från dataspelsvärlden är ett vinnande sådant. Det satt massor av spelnördar i publiken (det verkade åtminstone så med tanke på alla initierade och entusiastiska speldiskussioner jag hörde redan i biljettkön) och så jag, vars enda svajiga referens består av blippandet och bloppandet från 70-talets primitiva spel.
Enligt förhandsinformationen kan spelmusik stå på egna ben, liksom filmmusik kan det. Det är säkert möjligt i båda fallen, men inte med någon självklar automatik - att tänka bort vetskapen om att det rör sig om musik som ackompanjerar och förstärker ett händelseförlopp är svårt. Det symfoniska inslaget består inte så mycket av former och tematiskt arbete utan av ett storslaget och maffigt orkestersound.
Jag hade trott att det mesta skulle handla om andfådd dramatik och hög puls, och visst fanns detta närvarande. Men en stor del av konserten bestod av lugna och lyriska stycken med fantasy-karaktär, och konserten som helhet gav plats för olika känslolägen.
De båda dirigenterna tog hand om varsin avdelning före och efter paus. Sabina Zweiacker sjöng vackert om än med några osäkra inslag. ”Nighttime journey” ur ”Age of Conan” andades irländskt à la Enya, och vokalisen från ”Beyond two souls” förgylldes av kvällens varmaste stråkklang.
De båda orkestrarna hade nytta av varandra och gjorde en särskilt fin insats i den hörvärda sviten ur ”Shadow of the Colossus” med sitt underbara slut. Det lät också övertygande om musiken ur ”Wing commander” med ett klassiskt och lite gammaldags tonspråk som alla åldrar känner igen från västernfilmer och Hollywood och patriotism och naturscenerier och krigsskildringar och glidande rymdskepp och fanor som vajar och den hjältemodige mannen som rider bort medan hustrun står kvar och nationalistiskt patos och… ja, ni fattar.
Säfström själv presenterade numren med sin behagliga röst, kortfattat och proffsigt. Det märktes att han ville låta musiken ha huvudrollen och inte själv vara föreställningens centralfigur.
Det kan inte hjälpas: för mig blev det trots allt lite substanslöst i längden när musiken frikopplats från sitt sammanhang. Men det hade ändå ett odiskutabelt underhållningsvärde.