Trombonisten Karin Hammar hörs ofta i nya sammanhang och inramningar. Den här gången omgav hon sig med två svenskar, en holländare och en norrman. Den sistnämnde var hörvärde trumpetaren Mathias Eick som tillsammans med Hammar stod för merparten av kompositionerna.
Kvintetten kände sig lite försiktigt fram med första låten, men allt föll på plats efter en liten stund.
Även om det inte helt och hållet var balladernas afton gick flertalet låtar i ganska lugnt tempo. Eller rättare sagt: de började lugnt för att sedan växa och visa sig innehålla kontraster och överraskande vändningar. Någon jämntjock lunk var det aldrig tal om i det som Karin Hammar skrivit, och i "Fula gubbar" gav det klangspel som pianisten Jonas Östholm spelade en ny och lite ovan ljudbild.
Eicks "Colonia blues" innebar en annorlunda men tilltalande harmonik, utan de gängse jazzfärgningarna men tacksam att spela vackra solon på, något både han och Hammar gjorde. Hon utnyttjade en stor del av trombonens uttryckspotential, och Eick låg ofta runt hennes melodilinjer och stötte, skavde, kommenterade.
Fantasifulle Östholm och basisten Tony Overwater hade soloinsatser man mådde bra av, och de tillfällen när de spelade på duo var särskilt njutbara. Men frågan är om jag inte njöt allra mest av Anders Kjellberg bakom trummorna. Han kan givetvis det mesta men är framför allt det lugna tempots och de små nyansernas mästare. Fullständigt avspänd tryfferar han anrättningarna med små diskreta läckerheter, och när han spelar rytmer vid sidan av grundpulsen gör han ingen stor affär av det - men han får allt att lyfta ytterligare ett par nivåer.